Ninna - Mina orediga tankar

Det var attans vad det blåser ute

2011-12-10T10:19:00.000+01:00

Jag hade vissa funderingar på att ta mig till ett av mina stamloppisar idag. Halmias. Byring & Bråte är inte öppet . Men så tittar jag ut genom fönstret och ser att det även hade börjat flänga ner nåt från himlen som mer liknar snö än regn. Brrrr...

Läser i nätblaskan om kraftiga översvämningar i Göteborg, och att åtskilliga över hela landet har fått strömavbrott. Så då har vi haft relativt tur då här i Halmstad med "enbart" stormvindar och regn - inte översvämmande skyfall. Såvitt jag vet i alla fall. Nån en bit härifrån vet kanske annorlunda.

Klart.se påstår att det ska klarna upp här framåt dagen. Får väl se hur det blir med det. Kan ju alltid trava iväg till Halmia lite senare.

Har roat mig på senaste tiden med att se en massa filmer. Har också läst en hel del. Stephen King förstås, men även slunkit emellan med en del facklitteratur. Bland andra Ann Heberleins "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" och Harvey Diamonds "Lev utan smärta".
I den första nickade jag igenkännande åt mångt och mycket. I den andra fick jag kickar uppåt som gjorde att jag börjat försöka skärpa mig med vad jag äter. På kuppen gjorde jag i ordning min hälsoblogg och min hemsida så att de skulle bli så lika varandra som möjligt, och har börjat lägga in länkar om Rawfood. Hade väl tänkt skriva mer där också...
Jaja! Man tänker så mycket...

Mellantiden ägnar jag åt Stephen King. Sista delen av det mörka tornet. Börjar alltmer närma mig slutet, folk har dött och jag lipar som om de vore nära vänner till mig som försvunnit för alltid.
Är jag knäpp eller är jag knäpp...

Vardagarna i övrigt ägnar jag åt arbetsträning så gott det går, men den vardagen behöver vi inte bry oss om här. Det räcker att jag avslöjar mig om den på den andra bloggen.

(Guuud vad den här bloggen ser murrig och tråkig och SPLITTRIGT RÖRIG ut! Ska kanske...??? Ändra lite? Göra lite gladare? För så här splittrig är väl ändå inte jag? Men bokbakgrunden måste få vara kvar!)

Sylvia - en sann historia om kärlek, passion och förtvivlan

2011-11-06T19:43:00.001+01:00

Jag mådde inget vidare i förra veckan. Låg mycket på soffan med varma vetekuddar under ryggen. Då blev det i gengäld lite mer filmtittande än vanligt.
En av de filmer jag tittade på var "Sylvia". En som jag definitivt inte bara slötittade på, den grep verkligen tag. Byggde upp rejält med gåshud på kroppen mot slutet.

Filmen skildrar Sylvia Plath (Gwyneth Paltrow) under åren då hon var gift med den engelske poeten Ted Hughes (Daniel Craig). De möttes på en fest våren 1956 som slutade med att Sylvia bet Ted i kinden så det började blöda. Fyra månader senare gifte de sig.
De tog ut skilsmässa 1962 och den 11 februari året därefter, begick Sylvia självmord. På morgonen bredde hon smörgåsar till de två små barnen som fortfarande sov på ovanvåningen. Så gick hon ner i köket igen, tejpade igen alla springor kring fönster och dörrar och stack därefter in huvudet i gasugnen.
Hon var bara trettio år gammal!

Sylvia Plath 1957

För den som vill läsa lite mer utförligt om Sylvia Plath, finns mycket intressant på Bokus sida - rekommenderar den intresserade att i första hand börja läsa där.
Men det finns även en hel del på Wikipedia. Den engelskspråkiga sidan. Och även HÄR och HÄR .

Filmen då?
Jo den var riktigt bra, tycker jag. Oerhört gripande och den fick mig att vilja läsa om "Glaskupan" och även försöka få tag på åtminstone något av Plaths lyrik. (Biblioteket är väl en bra plats att börja leta på?)

Det påstås att Plath ska ha varit manodepressiv. Det är inte omöjligt, men i filmen tycker jag inte det kommer fram så mycket av någon manisk sida. Mest depressioner och svartsjuka.
Filmen koncentreras kring den passionerade kärleken mellan Ted och Sylvia, och vad det ledde till i form av otrohet, svartsjuka och så småningom skilsmässa.

Sylvia Plath måste ha känt sig oerhört frustrerad av att komma i skuggan av mannen/ den store poeten, och hindras i sitt eget skrivande av den traditionella kvinnofällan familj och barn. Det var han, inte hon, som blev publicerad, som det pratades om, som det skrevs om, medan hon gick mellan matlagning och blöjbyten. Först efter skilsmässan, under de sista månaderna av sitt liv, kunde hon arbeta produktivt. Bli kreativ. Bland annat gavs "Glaskupan" ut då.
Lite svårt förstå att hon tog livet av sig när allt tycktes vända för henne, eller också är det inte så konstigt! Framgång kan många gånger vara svårare att hantera än motgång, och med Plaths bakgrund är det kanske inte så förvånande trots allt att hon till slut inte orkade med mer.

Men se filmen! Läs "Glaskupan"! Läs OM henne! Det ska jag göra. För filmen har väckt min nyfikenhet.

För övrigt så är Gwyneth Paltrow en av mina favoritskådespelerskor. Oerhört duktig! Och vacker!
Och Daniel Craig är bara så läcker, så demonisk och så - "faaaaarlig"...

Måste få skryta lite

2011-11-01T17:36:00.001+01:00

Jag klarade alla 20 orden i

Ordkunskap från högskoleprovet 2011

som Svenska Dagbladet har på sin nätupplaga.

Hur går det för er andra när det gäller synonymer?

(Bilden här vid sidan kommer därifrån)

PS! Är stolt som en tup.. f'låt - som topphöna.

Dödläge? Då är det tur att man har Stephen King

2011-10-30T22:46:00.001+01:00

Nej! Fullt så vitt har det inte hunnit bli. Ännu!

Tiden går! Som vanligt. Och det har blivit höst. En och annan frostnatt har nupit till utanför knuten. Dock ingen allvarlig kyla ännu. Ingen spröd vithet som varar till långt fram på dagen, och inga svartnande löv i farbror Frosts fotspår. Men gräsmattan tycks ha slutat växa och jag har satt in gräsklipparen på förrådet.

För övrigt har jag inte ansträngt mig särskilt mycket med vare sig det ena eller det andra. Tiden finns kanske, men inte orken. Inte när man inte mår så bra som man hade önskat. Jo, de vardagliga måstena har jag förstås klarat av någorlunda hjälpligt.

Har jag då inte läst något på senaste tiden? Jo det har jag.
Har jag inte sett någon trevlig film? Jo det har jag också.
Men jag har varit dålig med att skriva.
Ibland blir det så.

För övrigt skäms jag nästan att berätta vad det är jag läst sedan Shirley Jacksons bok "Vårt hem är vår borg". Nå! Överskriften har ju ändå redan avslöjat mig. Stephen King!
Och inget konstigt med det! Det är nog ingen större hemlighet att han är min favoritförfattare. Och boken - eller rättare sagt böckerna - är serien om "Det mörka tornet".
Suckar ni nu? Men det ÄR ju min favoritfantasy! Och jag har visserligen läst de fyra första delarna flera gånger om, men de tre sista hade jag bara läst en gång tidigare. Så jag började om från början för att få helheten i berättelsen. Och jag njuter av varenda sekund jag befinner mig i berättelsen.

Delarna är i ordning från första till den sista:
Revolvermannen
De tre blir dragna
De öde landen
Magiker och glas
Vargarna i Calla
Sången om Susanna
Det mörka tornet

Tillsammans är det här en roman som spänner över inte mindre än 3755 sidor, så det får lov att ta lite tid att läsa. Jag började häromdagen på den näst sista, Sången om Susanna, och har i runda tal nästan 1200 sidor kvar innan jag når till sista sidans sista rad.

Normalt sett läser jag relativt snabbt, men den här vill jag läsa långsamt. Jag vill inte missa ett ord, inte en mening, inte en doft, inte en känsla - inte någonting.
För berättelsen är sådan att jag skulle vilja befinna sig I den. Tillsammans med Roland och hans resesällskap. För "det finns andra världar än denna".

Vi har här Brownings dikt om Junker Roland. Vi har Sergio Leone. Vi har Tolkiens Saga om Ringen. Vi har heta öknar och monster och mutanter. Vi har monon Blaine som gör vad som helst för att vinna i gåttävlingar. Vi har maffian och New York och till och med fader Callahan från "Salems Lot". (Också en Stephen King-bok - för den som händelsevis inte visste det innan, eller räknade ut det eftersom jag skriver om min favoritförfattare här.)

Ja en resa är det frågan om. En resa i tid och rum. Ett sökande som är viktigare än allt annat. En strävan efter att rädda det Svarta Tornet från förödelse och därmed också rädda världen. En mängd händelser och skeenden och varelser upptar plats, och det mesta svävar mellan det kända och det okända.

Det är svårt att kort beskriva vad det hela handlar om. Jag kan bara säga: Vill ni läsa en fantastisk saga, ett äventyr, en nervkittlande underbar roman - läs de sju böckerna om Roland Deschain och hans jakt på mannen i svart, följande strålen genom ett landskap som härjats av tid och krig och monster.

Jag förstår inte hur man skulle kunna göra en film av romanen, men det lär vara på gång. Jag har inte hittat nån uppgift om att den skulle vara inspelad ännu, eller när den ska ha premiär. Eller är den redan klar fast jag har missat det? Nå! Jag får väl googla lite mera...

Men jag vet inte om jag skulle våga se den när jag väl får tillfälle till det. Filmen skulle mycket väl kunna förstöra min bild av berättelsen. Samtidigt är jag nyfiken nog att trots detta VILJA se den! Snacka om att vara kluven, för oftast blir jag besviken på filmatiseringar av böcker, även om det finns undantag.
Jag kan nämligen inte fatta hur man ska kunna klämma ihop dessa 7 böcker, dessa 3755 sidor, i en TRILOGI! Jämför man med Harry Potter-filmerna så är "Det mörka tornet" så oändligt mycket mer både vad gäller handling och upplevelse. Och man gjorde inte mindre än 8 filmer på de sju böckerna om Harry.

Filmen Pestens tid - också baserad på en roman av Stephen King - räckte till en serie om fyra filmer (teveserie) om vardera 1,5 timme. För övrigt så är den filmatiseringen fantastisk, och jag rekommenderar den av hela mitt filmhjärta. (Och fantasyhjärta.)

Nej, ju mer jag tänker på det, desto mer tvivlar jag på att man skulle kunna göra rättvisa av Roland och hans ka-tets upplevelser. Förmodligen skulle jag bli väldigt besviken på en film om Det Mörka Tornet. Men kan kan förstås aldrig veta säkert i förväg.

HÄR ÄR VAD JAG HITTADE OM DETTA. Och HÄÄÄÄR! Och HÄÄÄÄÄÄÄÄR!!! För att ta bara några exempel på vad som skrivits om Tornet.

Thomas Moran - Childe Roland to the Dark Tower Came 1859

Shirley Jackson - Vårt hem är vår borg

2011-10-10T15:44:00.001+02:00

När jag söker på ad libris om den här boken, finner jag den bara på engelska och inte heller finns nån beskrivning av den från förlaget.
Synd!

MEN! Jag kan skriva av vad som står om historien på baksidan av mitt exemplar!

"Vårt hem är vårt slott berättar om tre människor bosatta i ett stort och ålderdomligt hus. Grannarna undviker dem, hånar dem och fruktar dem. Vilka är de? Varför är de så skrämmande? Och vilket ohyggligt mysterium gömmer de för omvärlden?

Med unik trollkraft har Shirley Jackson skapat en säregen, skräckinjagande och vacker berättelse där läsaren för varje sida förs allt längre in i en främmande, bisarr och makaber värld.
Det är en oförglömlig bok."

Romanen är oerhört bra och spännande. Välskriven och för var sida allt mer oroväckande! En psykologisk hårresare, skulle man kunna säga. Här finns däremot inte en enda vampyr i sikte och inga monster! Annat än de monster man kan finna i den mänskliga naturen.
Den är även på många sätt sorgsen. Inte i handlingen i sig, det är ingen snyftare, men när man ser hur människor kan vara och reagera och leva sina liv. Man kan ställa sig frågan: Var går gränsen mellan sjukt och friskt? Och VEM är det som är sjuk eller frisk - egentligen?

Två systrar, Mary Catherine och Constance, lever näst intill helt isolerade i sitt stora hus med endast deras gamle farbror Julian som sällskap, vilken 6 år tidigare drabbats av en stroke.
Resten av familjen - en stor familj - dog efter att ha blivit förgiftade i samband med en middag.
Hur och Varför?
Svaret nystar Shirley Jackson sakta men säkert fram under berättelsens gång. Men redan på första sidan börjar man ana att något inte står rätt till i "Merrycats" liv.

Jag har läst mig till att Stephen King uppskattar Shirley Jackson oerhört mycket, och ser henne som en förebild och inspiratör inom skräckgenren.
Och JA! Skriva kan hon, och man kan inte annat än sträckläsa. Rekommenderas å det varmaste. Eller kanske man ska säga å det kallaste? Kalla kårar som ringlar sig ned längs ryggraden.
Utan att för den skull vara ett dugg äcklig.

På Wikipedia kan man läsa om Shirley Jackson

Shirley Jackson

Och här kan man läsa en av hennes kanske mest kända noveller: Lotteriet - på engelska!

Rena rama dynamiken

2011-10-02T14:07:00.002+02:00

Jag försökte mig på att få ett hum om de nya dynamiska mallarna som blogger nyligen presenterat. Ett modernt snitsigt utseende kan man få på sin blogg, och det lockade onekligen. Fick mig lätt att associera till iPad och skrivplattor. Men! Men! Men! Även om de möjligheterna lockade, blev jag starkt kritisk till annat i hanteringen av dem.

Grundmallen till det här nya dynamiska snittet hade en urtrist, blekt blågråvit bakgrund som jag bara avskydde. Det gick att lägga in en annan bakgrund, och jag hittade en rödmönstrad som gav väldigt läcker kontrast till bloggen i övrigt. Men jag blev fruktansvärt irriterad på hur långsamt allting blev. Både som bloggskrivare och som läsare av bloggar, är det totalt intressedödande om det tar flera minuter för en sida att laddas upp, om datorn hänger sig, och interneten hänger sig.
Så, Nej tack!
Kan jag inte ens lägga till en snygg bakgrund och sedan få det hela att fungera, sjunker intresset drastiskt!

Men det är inte nog med det. Bloggen kan man tydligen se i 7 valfria varianter, och om jag förstod det hela rätt är det inte bara så att man som bloggare väljer ett av dessa utseenden och enbart visar den, utan man får med alla varianterna. Alltså även läsaren av bloggen kan välja mellan olika upplägg.
Kruxet är, att i bara en av dessa sju visas ens annonser!
Om man nu har aktiverat adSense och haft annonserna några år, varför ska man då inte kanske rent av få nån glädje av det så småningom?
Nota bene! Jag vill ha kvar mina annonser.

Nästa irritationspunkt! Vad jag inte hittade alls bland de här nya dynamiska utseendena, var mina gadgetar. Jag vill ha länkar till andra bloggar och hemsidor, och även till tidningar, på mina bloggar. Det är lite av en service, tycker jag, inte minst med tanke på att jag själv definitivt inte skriver om allt som kan vara trevligt att läsa om. Huvaligen! Skulle varken vilja eller kunna! Inte minst på min hälsoblogg är det viktigt att ha länkar till andra sidor.
Så ett stort minus där till det nya!

Faktiskt! En sak till! Jag har en tredje blogg som jag brukar använda för att testa nya mallar och färgkombinationer på. Den tänkte jag använda även nu för att utforska det nya utseendet och vilka funktioner som fanns.
Det gick inte!
Det gick inte eftersom den bloggen inte var inställd på att nån ska kunna läsa den, och heller inte sökbar. Men inte ens när jag ändrade på de inställningarna, dök de nya dynamiska mallarna upp så jag kunde prova dem. Vad säger ni om det! Motarbetas man eller motarbetas man?

Men det är möjligt att det efter en tid blir lättare att få till de där nya dynamiska varianterna, för jag är övertygad om, att det varken är min dator eller mitt operativsystem det är fel på.
Och dessutom finns risken att man så småningom inte kan ha de hittillsvarande mallarna. Världen går vidare, tekniken förändras, och gamla vanor kan man tvingas skrota även om man vill ha dem kvar.
Men då får man väl söka sig nån annanstans. Det finns betydligt fler ställen än Blogger som tillhandahåller möjligheten att blogga

nyheter ska avsmakas långsamt

2011-09-28T12:37:00.004+02:00

Blogger har introducerat ett nytt sorts utseende, och som jag alltid tycker det är kul att prova på nytt som har med bild, form och färg att göra, beslöt jag prova hur det skulle fungera. Men! Men! Men!
Än så länge är jag inte imponerad. kanske mest för att datyorn hänger sig och firefox hänger sig och jag undrar VAR I H-E ÄR MINA LÄNKAR OCH VARFÖR KAN JAG INTE ÄNDRA TEXTFÄRG OCH HUR FÅ IN EN BAKGRUND OCH.......
nu måste jag i väg in till AF och kan inte forsätta längre här för ögonblicket.

Men nu vet jag vad jag ska göra i eftermiddag parallellt med tvätten - SE OM DET GÅR ATT ORDNA DET HÄR ELLER OM JAG TAR TILLBAKA MITT GAMLA BLOGGUTSEENDE!!!

GRRRRRRR.........

Byring & Bråte - Amnesty Halmstad

2011-09-25T00:40:00.004+02:00

Jag har inte varit på B&B sen sommarloppiset i juli och började så smått känna av abstinensångest. Som jag dessutom rensat ut en smula både i garderoben och i bokhyllan, var det hög tid att cykla till Amnesty en sväng.
Det var ganska varmt idag, och som så ofta vid den här tiden på året tar man ibland på sig för mycket kläder, ibland för lite. Idag var det för mycket tröjor på undertecknad, och svetten pärlade när jag parkerade cykeln utanför B&B, och plirade mot solen medan jag låste den.
Låste cykeln alltså, inte solen.

Lämnade mina kassar, strosade runt, köpte ett par manchesterbyxor, och begav mig sedan så sakta till BÖCKERNA!
För självklart köper jag böcker! Det är farligare för min plånbok att gå in i en bokhandel än in i en klädaffär, brukar jag ofta säga.

Men är man beroende så är man.
Bokoholic!

Men i dag köpte jag, trots detta, bara 4 stycken. Ganska tjocka och tunga i gengäld.

Av Margaret Atwood - Kattöga och Rövarbruden.
Jag har läst båda tidigare och älskar dem. Givetvis måste de tillbaka till den egna bokhyllan

Av Kate Atkinsson - De Vilseförda.
Den har jag inte läst tidigare. Däremot andra av Atkinson, såsom t.ex Mänsklig krocket och I Muséets dolda vrår. Också en författare jag älskar.

Av Rebecca Wells - Små altare överallt. Även denna har jag läst tidigare, liksom Ya-Ya flickornas gudomliga hemligheter. Också njutningsfyllda läsupplevelser.

Varför köper jag böcker jag redan läst och dessutom ofta tidigare ägt? Jo jag har ju alltid älskat böcker och hade ganska så många hyllmetrar för en 6 år sedan så där. Men omständigheterna gjorde att jag var tvungen göra mig av med det mesta, och nu njuter jag av att bygga upp mitt bibliotek igen.

Och varför inte införskaffa även gamla favoriter? Jag kan mycket väl läsa om böcker jag tycker om, och bara det att se dem, att kunna röra vid dem, att känna lukten av dem - ja jo visst är det en last alltid.
Men en ljuvlig och helt ofarlig sådan.

Men det ska ni ha klart för er - att lägga in bilderna så de la sig där jag helst ville ha dem, visade sig vara en aning svårt.
(Understatement!)

Men jag kan ju alltid skylla resultatet på min konstnärliga frihet.
För nu ger jag upp!!!
(För inte kan man väl skylla på Blogger väl?)

"Till den skrivande kvinnans försvar" av Jenny Diski

2011-09-19T19:00:00.000+02:00

Detta är en bok som jag kanske inte heller hade valt om jag vetat vad den handlade om, för liksom när det gäller film som utspelar sig under tidigare århundraden är det inte egentligen en genre som lockar mig.

Men jag fångades av titeln där den stod på bibliotekets utlåningsdisk. OCH - inte minst - av att den är skriven av Jenny Diski som jag tycker mycket om att läsa.

Den utspelar sig i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet,
Och den var inte ointressant, det medger jag. Välskriven helt klart. Diski har ett härligt språk och har alltid en härlig vinkling på det hon skriver om. Så jag kan visst rekommendera den här romanen liksom hennes övriga böcker.

Detta är en roman baserad på den verkliga kvinna som såg till att Montaignes essäer spreds och - kanske - är det till stor del tack vare henne som vi än i dag känner till Montaigne

Även den finns på adlibris där man kan läsa följande.

I sin nya roman utgår Jenny Diski från ett verkligt levnadsöde. Den unga Marie de Gournay läser år 1584 den franske filosofen Michel de Montaignes Essayer - och svimmar av hänförelse! När hon äntligen får träffa honom sticker hon sig själv blodig med en hårnål i ett försök att visa sin hängivenhet.
Montaignes gör denna besynnerliga beundrarinna till sin andliga adoptivdotter. När han dör fyra år senare blir hon hans redaktör och främsta marknadsförare, om än hånad av samtidens manliga intellektuella. Mot allt förnuft bestämmer hon sig för att leva som författare, en skrivande kvinna. Snart har hon gjort sig omöjlig i Paris litterära kretsar. Endast hennes tjänarinna, Jamyn, tycks förstå sig på henne.

Till den skrivande kvinnans försvar handlar om ohjälpligt ojämlika relationer. I mötet mellan mästaren och eleven, matmodern och tjänarinnan, mannen och kvinnan stiger och sjunker längtan efter tillhörighet och bekräftelse, efter kärlek.

Jenny Diski har gett ut en rad romaner, essäer och reseskildringar. Tre av hennes böcker finns tidigare utgivna på svenska: På tunn is, Främling på tåg och Den motvilliga resenären.

att lyssna eller inte lyssna...

2011-09-18T17:02:00.000+02:00

... och eftersom det här är en blogg som mest handlar om böcker, är det förstås ljudböcker jag åsyftar.

Jag har alltid föredragit att läsa på traditionellt vis. Böcker tryckta på papper. Med doft och ljud och prassel och att den ibland har ramlat på näsan på mig när jag somnat ifrån den. Men visst kan jag medge att det kan vara bra att kunna lyssna på böcker ibland också. Jag känner de som tar sina dagliga promenader med spelare och hörlurar. Och på den tiden jag städade bion, varvade jag musik med böcker ur min Mp3. För ska man lyssna på böcker, vill det till att man inte gör något som tar ens koncentration ifrån en. Promenera går bra. Städa går bra. Och bara ligga utsträckt i en soffa - eller i en solstol - går också bra.

I går fick jag för mig att testa min mobil, en Sony med inbyggd Walkman, hur det kunde fungera att lyssna på böcker i den. Jag synkroniserade in filerna från datorn med Windows mediaplayer och vips! - låg de där! En bok som jag läst "på riktigt" för inte så länge sedan, så det spelade inte någon roll om jag kunde lyssna eller inte. Jag ville ju bara testa om det gick, och om det var lätt för mig som användare att lyssna på en bok på min mobil.
Sedan satte jag mig i bilen och körde till en kompis i Skåne. Resan tog ungefär en timme, medan orden bombarderade mina öron.

Det är inte helt lätt att lyssna på böcker medan man kör bil. Emellanåt händer ingenting särskilt längs vägen utan man kan ge boken nästan 100% uppmärksamhet. Men så har man ju en inbyggd autopilot vad gäller trafiken och bilkörningen. Med andra ord så kopplas lyssnandet av boken bort så snart ens fulla uppmärksamhet behövs på annat.
Så det blev en väldigt hackig roman, men det spelade som sagt ingen roll. Jag hade ju läst den redan. Och ville helst också komma fram levande....

I dag på förmiddagen gick jag en promenad längs den närmaste skogsvägen. Jag proppade in mobilens hörlurar i öronen och fortsatte lyssnandet. "Ojdå!" tänkte jag. "Hade jag kommit så långt fram i boken!" Men tänkte vidare att det berodde på att jag bara delvis hade lyssnat koncentrerat på den och inte riktigt märkt hur långt berättandet hade kommit.

Jag travar på och plötsligt märker jag, från den ena meningen till den andra, att handlingen flyttat sig till en tidpunkt tidigare i berättelsen. Va-nu-va-ini...!!!???
Jag kollar så gott jag kan utan glasögon på näsan, och lyckas se att jag är tillbaka på track 2.
Track 2??? Var jag inte på track 5 nyss? PÅ andra CDn!
Men sådär ute på vischan mitt på en gräsig grusig väg i skogen, med dålig närsyn och utan glasögon bryr jag mig inte om att greja med mobilen och romanlyssnandet. Och att börja om från början kändes inte som ett alternativ. Jag hade ju trots allt hört en tillräcklig stor del av romanen då i bilen.

Istället satte jag på radion och började leta kanaler. Idel danska. Inte ens svenska P1 nådde fram genom etern till den här avkroken. Okej! Danska kan jag väl klara hyfsat och musiken var det inget fel på, så den knastriga mottagningen fick ackompanjera resten av min lilla skogsrunda denna regntunga söndagsförmiddag.

Tillbaka hos kompisen satte jag glasögonen på näsan. Filerna, som i datorn låg i perfekt ordning, hade i mobilen lagt sig lite hit och dit och hur som helst. Första CDn var ok, men i andra låg filerna helt tokigt. Och det var inte min walkman som stod inställd på "blandning".

Jag föredrar riktiga böcker framför lyssnarböcker skrev jag tidigare. Och det gör jag eftersom jag tycker det ibland kan vara svårt hänga med i texten. I de flesta fall läser man bra, på det stora hela taget, men vad jag reagerar för är att långt ifrån alla gör små lämpliga pauser vid nya stycken och liknande. Det kan göra det svårare att rätt förstå betydelsen i det man får höra.
T.ex! I en bok som är skriven i jagform och som även har repliker där person säger något som innehåller ordet "jag", kan det bli väldigt förvirrande vem det egentligen är som säger vad.
Ett exempel: Berättaren/jaget lyssnar på en annan person, A, och tänker och gör iakttagelser om denna. A säger kanske: "Jag gick på stan igår och då mötte jag Miss K och och pratade en lång stund." "Jag har då aldrig tidigare mött en mer inbilsk människa" - tänker då BERÄTTAREN som avser A!
Om detta läses i ett sträck, utan någon som helst paus emellan, kan man tro att det är personen A som säger alltihop.

I en text man läser, ser man detta väldigt tydligt. Vem som säger eller tänker vad. Likaså när berättelsen byter scen eller tid.
Men om en uppläsare inte gör små andningspauser eller på annat sätt markerar hur berättelsen är uppdelad med nya rader och nya stycken, så är det svårt och ibland rent förvirrande att försöka hänga med i berättelsens vindlingar.

Jag har försökt följa uppläsare som bara läser rakt av utan någon större skillnad i vare sig betoning eller med andningspauser, och det är definitivt ingen höjdare. Men det finns också många duktiga uppläsare. En jag särskilt minns och vars uppläsning jag verkligen njöt av, är Torsten Wahlund som bland annat läst in Stephen Kings "Det mörka tornet",
Så nu fick jag minsann in en smula reklam för min favoritförfattare och min favoritroman dessutom! hehe

Niceville av Kathryn Stockett

2011-09-17T20:00:00.002+02:00

En underbar bok som jag så sent som idag såg ska släppas som film den 7 oktober.

Fantastiskt välskriven berättelse där man lätt lever sig in i de olika personernas liv och leverne. Man skrattar, gråter, ryser, hatar - och avskyr mest av allt när man läst slut boken. Men då kan man förstås läsa den en gång till!

Låna den! KÖP DEN! Läs den och njut! Nedanstående omdömen säger nog allt!

Finns bl.a. på adlibris där man skriver:

Oförglömlig roman om tre starka kvinnor i sextiotalets Södern

När societetsflickan Skeeter återvänder till hemstaden Jackson i Mississippi efter avslutade universitetsstudier, faller hon tillbaka i sitt gamla liv med bridgespel, tennis och välgörenhetsbaler. Men något hos henne har förändrats; hon vill mer och ser nu annorlunda på tillvaron. Hon drömmer om att bli författare och får så småningom ett jobb på lokaltidningen.

Genom sitt arbete får hon kontakt med den svarta hemhjälpen Aibileen, som har förlorat sin ende son men uppfostrat och älskat sjutton vita barn. Deras möte blir början på en udda och också farlig vänskap.

Tillsammans med en annan svart hemhjälp - den egensinniga och smarta Minny - bestämmer sig Skeeter och Aibileen för att skriva en bok som skildrar verkligheten i staden som de kallar Niceville. De skriver om hur de svarta har förnedrats och diskriminerats. Men också om deras drömmar, längtan och hopp. Arbetet med boken kommer att förändra deras liv för all framtid.

Niceville är en läsupplevelse utöver det vanliga - en blivande klassiker om kvinnlig vänskap, mod och kärlekens kraft.
"Det är extremt lätt och njutningsfyllt att dras in i berättelsen ... Betyg 4"

Tara

"... en bok att älska. ... en både varm, klok och mänsklig berättelse som går rakt in i hjärtat."

Go'kväll, SVT

"Det är andlöst spännande och djupt gripande. Man tar de här kvinnorna till sitt hjärta."P4 Göteborg, SR

"En roman som växer för varje sida." Betyg 4

Femina

"Svarta hembiträdens vardag i amerikanska Södern på 60-talet innebär omänsklig behandling, men också glädje och gemenskap."Betyg 5

Må bra

"Niceville är en fantastiskt varm, kärleksfull och levande skildring över livet på dessa människor som trots svåra lidanden och kränkningar i vardagen kämpade vidare och aldrig gav upp. ... Hennes ambition har varit att ge en trovärdig röst åt de svarta kvinnorna. Hon kunde inte ha lyckats bättre." Betyg 5

Jönköpings-Nytt

"Bokens handling är fylld av värme, kärlek och framtidstro trots alla orättvisor i en för de svarta tuff värld. ... Kathryn Stocketts bok Niceville visar på att samtalet är viktigt - det vi för med oss själva, det andliga och det mellanmänskliga. I och med denna bok lever Martin Luther Kings dröm vidare."

Tidningen Kulturen

"Niceville är en sådan där bok som det är svårt att lägga ifrån sig. Redan från första sidorna griper den tag. ... Boken är både rörande och gripande, väl värd att läsa helt enkelt."

Nya Kristinehamns-Posten

"En stark roman fylld av kvinnligvärme, mod och hopp."

Skaraborgs Allehanda

"Vilken perfekt tajming för denna optimistiska, upplyftande roman som utspelar sig under den begynnande medborgar-rättsrörelsens tid i Jackson, Mississippi ... Den här romanen är välskriven och mångbottnad och en självskriven bästsäljare."

Publishers Weekly

"En klok och gripande roman ... Den får dig att vilja skrika högt av glädje."

People Magazine

Filmtajm - The Love letter

2011-09-16T20:17:00.002+02:00

I grund och botten är jag inte så förtjust i den här typen av filmer. Alltså sådana som utspelar sig t.ex på 16-, 17- och 1800-talet. Jag väljer inte själv att se filmer såsom t.ex Förnuft och Känsla (även om just den med Hugh Grant och Emma Thomson faktiskt är riktigt bra - kanske tack vare just de här skådespelarna), och när jag började titta på den här filmen "The Love Letter" från 1998 var det för att jag trodde det var en helt annan film. Men man kan bli positivt överraskad! För det var ju inte alls som jag trodde!

Filmen baseras på en novell av Jack Finney, vilket redan det borgar för en bra historia. Finney är mest känd som författare till science fiction och thrillers, (vilket jag mer än gärna ser) till exempel "Time and again" och "The Body Snatchers". Den senare har blivit filmad flera gånger. Ursprungligen 1956 - "Invasion of the Body snatchers" och senast 2007 under namnet "The Invasion".

Jag fascineras av det här med kommunikation som sträcker sig genom tid och rum. Liksom tidsresor och andra dimensioner, science fiction, och fantasins flykt utan några som helst barriärer. Och här får jag även mitt lystmäte på romantik fyllt.

Jake som lever i Brooklyn, köper 1959 en gammal sekretär och finner i ett dolt utrymme gamla frimärken och ett kärleksbrev som Helen skrev på 1880-talet till sin fästman. Även hon bor i Brooklyn. Det dåtida Brooklyn.
En märklig brevväxling startar mellan dem, där hon lägger in sina brev i sekretären och han postar sina på det gamla postkontoret - med de gamla frimärkena som porto. Djup vänskap uppstår, hennes fästman dör i kriget och slutet av filmen får en superromantisk upplösning.

Så trots att jag normalt inte väljer den här typen av filmer, kan jag ändå inte låta bli att fångas av den och tycka om den.

Liknande film, med en kärlekshistoria mellan två som lever i skilda tider, och som också är väldigt bra, är "Kate och Lepold" med bl.a. Meg Ryan och Hugh Jackman. I den filmen möts de tu dessutom.

Sommarloppis på Byring & Bråte

2011-07-03T23:43:00.001+02:00

Amnestys traditionella sommarloppis samlade mängder av Halmstadbor i går. Trots att det var full rulle i stan med alla möjliga andra evenemang. Det är nämligen så att till Amnesty går man - varje lördag de har öppet och framför allt denna sista gång i början av juli före sommarstängningen.

Det var vaaaarmt! För att inte säga kvalmigt! Mulet och 30 grader när jag kom hem sedan. Och ingen luft kvar att andas. För givetvis var även jag där.

Förutom två sommarklänningar fyndade jag - som vanligt - böcker! Vem trodde nåt annat!
(Nej jag tänker inte visa några foton av mig i klänningarna. En sån blogg har jag inte!)

Och så här ser sommarlördagens fyndtrave ut! Så nu är det bara att läsa. Och läsa. Och läsa.... Tyckanden kommer efterhand.
Och för den som inte kan se på bilden vad traven innehåller, ska jag ge lite hjälp på traven.

Helena Henschen	I skuggan av ett brott
Elsie Johansson	Nancy
Armistead Maupin	Ett annat liv
James Joyce	Porträtt av konstnären som ung
Jean-Paul Sartre	Muren
Louise Boije af Gennäs	Stjärnor utan svindel
Kazuo Ishiguro	Återstoden av dagen
Joseph Heller	Nånting har hänt
Céline Curiol	Utrop
Anita Goldman	Mållös
Jack Kerouac	Järnvägen Jorden
Ken Kesey	Demonlådan
Åsa Moberg	om sorg och kärlek
Åsa Moberg	Simone och jag
Åsa Moberg	Snart är det 1968
Douglas Kennedy	Den gåtfulle fotografen

Blaze - Stephen King

2011-07-03T15:41:00.000+02:00

Den här berättelsen skrev Stephen King egentligen redan 1973 som den femte av en kvartett romaner under pseudonymen Richard Bachman. De fyra första var: Raseri, Maratonmarschen, Vägbygge och Den flyende mannen vilka utgavs direkt som pocket.

Blaze blev liggande i byrålådan under tämligen många år. Till och från helt bortglömd och borttappad. Men för att göra en lång historia kort - historien kan i sin helhet läsas i Kings egen inledning till romanen - blev den slutligen utgiven 2007. Tack och lov!

Ja, den är bra. Mycket bra. Inga äckliga monster i den, snarare en rörande berättelse helt i stil med - som King påpekar - Den gröna milen och Möss och människor (Steinbeck).

Liksom Lennie i Möss och Människor, är Blaze rätt korkad. Det sorgliga är att han var född hur intelligent som helst, men efter att pappan i fyllan kastat förstaklassaren Blaze nerför trappan inte bara en utan tre gånger efter vartannat, är han ohjälpligt hjärnskadad. Efter sjukhusvistelsen hamnar Blaze på barnhem, vilket kanske räddade hans unga liv. Korkad eller inte så är han fortfarande den mest godhjärtade människa man kan tänka sig. Storvuxen, två meter lång och 140 kg tung som vuxen, sätter han ändå en viss respekt i sin omgivning och kan, när det krävs, drämma till ordentligt.

Adlibris skriver:

"Clayton Blaisdell var som vilken liten pojke som helst tills den dag hans alkoholiserade far slängde honom nedför trappan tre gånger i rad. Sedan dess ses han som efterbliven och trög, men han har också ett utmärkt, om än mycket selektivt, minne.

2 meter lång och 140 kilo tung är Blaze en stor kille som begår små brott, ända tills han träffar George Rackley. George inviger Blaze i hundra småbedrägerier och en stor idé: att kidnappa ett barn med rika föräldrar. Paret Gerard badar i pengar, och deras senaste gren på familjeträdet kan vara värd miljoner. Det finns bara ett problem; när brottet väl ska genomföras, är hjärnan bakom det död. Eller är han?

"Blaze, är en mycket intressant och tät historia [...] Faktiskt är boken den mest helgjutna Stephen King-roman jag läst på länge."

- Sydsvenska Dagbladet"

...

Rekommenderas - självklart! Den är minst lika välskriven som Kings övriga verk, och mycket, mycket läsvärd.

Läs om hur det går när George och Blaze kidnappar en liten baby mitt i smällkalla vintern... Vänta nu! George hade ju dött! Eller?

Duma Key - Stephen King

2011-07-03T13:30:00.000+02:00

Det går inte komma ifrån, att Stephen King är min favoritförfatttare. Även om det helt klart finns andra som också skriver fantastiskt bra, så är det ändå hans böcker jag återkommer till gång på gång.

Nu har jag läst Duma Key för första gången. Jag läste den så låååångsamt som jag klarade av, för att dra ut maximalt på upplevelsen. Jag kan tycka olika bra om olika titlar, men den här är helt klart en av dem som hamnar i topp. Kanske rent av på första plats.

Detta står att läsa på Adlibris sida:

"Edgar Freemantle har det mesta en man kan önska sig: ett bra jobb, en älskad hustru och två fina döttrar. Men efter en svår olycka förändras allt. Han förlorar sin högra arm, mister en del av talförmågan och drabbas av svåra minnesförluster. Hans humör blir allt sämre och till slut står hans familj inte ut längre. När skilsmässan blir ett faktum börjar Edgar nästan önska att han inte hade överlevt och som en sista utväg vänder han sig till en psykolog. Han ger Edgar rådet att flytta men föreslår även någonting annat:
"Edgar, finns det något som gör dig glad?"
"Jag brukade teckna lite."
"Börja med det igen. Du behöver murar - murar mot natten."

Edgar lämnar sitt tidigare liv bakom sig och beger sig till den lilla ön Duma Key, i Florida. Där återupptar han sin gamla hobby att måla och det dröjer inte länge förrän han inser att han faktiskt har en talang utöver det vanliga. Hans tavlor tycks på något sätt leva sitt eget liv. Ofta händer det att han upptäcker detaljer som han inte har någon aning om hur de har kommit dit.
Så småningom lär Edgar känna Elizabeth Eastlake, en konstintresserad, äldre dam som visar sig äga större delen av Duma Key. Elizabeth talar ett språk som bitvis är helt osammanhängande, men ju mer Edgar målar desto mer förstår han.
Allteftersom Elizabeths dunkla förflutna rullas upp blir det mer och mer uppenbart att Edgars tavlor inte är några vanliga konstverk. Genom att måla har han fått förmågan att styra framtiden - på gott och ont ..."

Men är det verkligen Edgar som styr? Romanen flyter till en början på som om det var en helt vanlig roman, det skrämmande och det obehagliga kan man lätt tolka som psykologiska reaktioner och föreställningar. Men King vore inte King om det inte successivt smyger sig in helt andra krafter och snart sitter man som gastkramad och har svårare än svårt att sluta läsa.

Som vanligt en King-roman med underbart fängslande språk där det varken sägs för mycket eller för lite. Bildspråket är levande, ibland nästan alltför levande. Vare sig man vill eller inte befinner man sig snart mitt inne i berättelsen. Hos de skrikande måsarna och de rasslande snäckorna under huset. Och nej - man vill inte läsa för fort, man vill inte missa ens den minsta detalj. Inte ens när man så småningom sitter där med hjärtat i halsgropen och måste påminna sig om att man måste andas också.
...

På Adlibris kan man även läsa följande:

"King är utan tvekan en stor stilist, en mästerlig berättare med en osviklig förmåga att gripa tag i den mest luttrade av läsare, han har även förnyat skräckgenren på ett genomgripande sätt.[...]King är en författare som kommer att överleva i århundraden.[...] Duma Key framstår som hans mest helgjutna roman på alldeles för länge, helt i nivå med tidiga romaner som the Dead Zone och It. Harold Bloom får säga vad han vill, men Stephen King har skapat ett verk varaktigare än koppar."

Sydsvenska Dagbladet

"Alltsammans är väldigt underhållande och spännande."

Göteborgs-Posten

"En av Kings allra bästa[...]Över femtio romaner har det blivit hittills. Men inget verkar tala för att inspirationen någonsin sinar för Stephen Kings del. Duma Key hör till de allra bästa ur hans digra utgivning och det enda tråkiga är att man faktiskt kommer till slutet allt för snabbt, trots över sexhundra sidor. Det finns många duktiga författare men romankonstens kungaplats tillhör King. Stephen King."

ikon1931.se

"Svår att lägga ifrån sig."

Skaraborgs Läns Tidning

"Duma Key av Stephen King. Med det ständiga Maine utbytt mot Florida(!)gjorde King den här tegelstensboken till en'pageturner'och skrev sin bästa rysarroman sedan Jurtjyrkogården."

Arbetarbladet

"King är fantastisk på att skapa den här gastkramande, thrillerartade stämningen som bygger nästan helt på inre bilder."

Helsingborgs Dagblad

Stephen King - Hjärtan i Atlantis

2011-06-08T21:08:00.000+02:00

Självklart är det Stephen King jag ägnar mig åt. Det gör jag återkommande hela tiden. Samlar också efterhand på mig de böcker av honom jag ännu inte har. På loppisar ofta, men även i bokhandlar och antikvariat.

Den här boken - Hjärtan i Atlantis - fann jag på ett loppis någonstans i Ängelholmstrakten. Fråga mig inte exakt var, för jag skulle nog inte hitta tillbaka. Det var en god vän som rattade bilen.

"Är inte det en novellsamling?" var det någon som undrade.
"Njae, det är det väl inte", svarade jag vid första anblicken. Och jag är fortfarande lite osäker på om jag ska betrakta den som en roman eller som en knippa noveller.

Men det går inte att komma ifrån att boken består av fem skilda berättelser som utspelar sig vid olika tidpunkter. Sett så, är det en novellsamling.
Men det som kan motsäga det,ta är det faktum att trots att varje del har sin huvudperson och sin specifika miljö, finns det samtidigt en anknytning mellan personerna i de olika berättelserna - på ett eller annat sätt. Och i sista delen kommer huvudpersonen från första berättelsen tillbaka och knyter ihop det hela.

Som helhet är inte "Hjärtan i Atlantis" en typisk Stephen King-bok. Om man nu med "typiskt" förknippar King med skräck och fantasy vill säga. Endast första delen kan sägas ha en underton av mystik. I stället är det frågan om en underbart skriven roman, där man känner dofter, ljud, färger - och den anda som genomsyrar hela boken.

Personligen tyckte jag bäst om första delen. Den om 11-årige Bobby som 1960 lever ensam med sin mamma, och en äldre man hyr lägenheten ovan deras. Ted Breutigan. Ted kommer att betyda mycket för Bobby och en slags fader-son-kärlek växer fram mellan dem. Till mammans stora förtret!
Ett antal "låga" män i gula rockar jagar Ted, som samtidigt som han gömmer sig för dem visar Bobby på vilka guldkorn det står att finna i litteraturens värld.
Vi blir också delaktiga i Bobbys kärlek till Carol Gerber och de händelser som leder till att Ted försvinner och Bobby och hans mamma flyttar från staden.

Del två utspelar sig på ett college 1966 där kortspelet Hjärtet sprider sig som en kraftfull drog och nära nog ödelägger livet för många. I fjärran pågår Vietnamkriget och tvingar fram ställningstaganden, omprövningar och konfrontationer.

I del tre får vi 1983 följa den blinde vietnamveteranen Willie, och frågan ställs: vad är verklighet egentligen! Är den vad vi ser och tror? Och vad har Vietnamkriget gjort med människorna?

Till slut är vi tillbaka med Bobby och hans bäste vän Sully-John. Året är 1999, nästan 40 år har gått och mycket har förändrats.
På engelska är titeln "Hearts in Atlantis" och jag läste att någon tyckte boken på svenska borde hetat "Hjärter i Atlantis" eftersom man spelar hjärter i del två, och det heter just "hearts". Men jag håller inte med om det. Inte så att jag argumenterar emot betydelsen i sig! Men "hearts" betyder mer än bara "hjärter"! Det betyder även "hjärtan"!

Jag tänkte på det redan när jag läste boken. Så underfundigt av King att välja just den titeln! Dubbelbetydelsen... De spelar hjärter i del två, och man hänspelar på det även i delarna efteråt. Men samtidigt handlar berättelserna om kärlek i olika former. Och inte enbart fader-son-kärleken mellan Ted och Bobby, eller ungdomsförälskelsen mellan Bobby och Carol. Människors hjärtan står på spel genom alla fem berättelserna, skulle man kunna säga.

På Bokus sida skriver man så här: "Hjärtan i Atlantis är en roman som egentligen består av fem berättelser som alla har sina rötter i 60-talet och som befolkas av de ungdomar som fick sina liv präglade av Vietnam-kriget och det trauma som fortfarande ligger som ett öppet sår i det kollektiva amerikanska medvetandet. Här berättas om collegestudenter som med fruktan väntar på sina inkallelseorder, om återvändande soldater som rids av mardrömmar efter sina upplevelser i den vietnamesiska djungeln.

Stephen King skriver själv om sitt arbete med boken: Jag är ett barn av 60-talet och av Vietnam. Jag har alltid tänkt på att skriva om den tiden och det som hände då. Jag ville alltså skriva om min egen generation men kände att resultatet skulle bli en förfärlig soppa. Nu är jag övertygad om att man inte ska tänka för mycket när man skriver så när jag satte mig ner för att arbeta med Hjärtan i Atlantis tänkte jag inte på något särskilt, jag skrev inte för att förklara en hel generations livsöde utan bara för att tillfredsställa mig själv och snart insåg jag hur jag skulle kunna skriva om vad vi hade, vad vi förlorade och vad vi fick istället.

Med Hjärtan i Atlantis breddar Stephen King sitt redan breda register på ett överraskande sätt. Boken stärker hans ställning som en av nutidens stora berättare"

Jag kan bara hålla med...
Ninna

... en bok är en bok är en bok....

2011-06-08T11:34:00.001+02:00

... eller är den det?
I Svenska Dagbladet kan man idag läsa en recension av Lotta Lotass senaste ... ja vad då? Är det en bok eller en bok eller en bok eller...

Från SvD - Foto: EMI-SIMONE ZAWALL

Fjärrskrift kallas den, Lotta Lotass nya verk. Det är en 50 meter lång telexremsa med text utan interpunktion som också finns som film.

Från SvD - Foto: DRUCKSACHE

Recensenten, Fredrik Hertzberg skriver bl.a.: "Vad är då upplevelsen av att läsa eller ta in detta? Monotont men hypnotiskt, till en början. Men texten är också självreflekterande, utgör en reflektion över vad den framställer, över de ord den producerar, som sänds från fjärran, som ”en väg lagd över vattnets yta”, ”ordens sköra remsor genom rymder genom hav av glas”. Här förmedlas en vision av språkets skörhet, en farhåga över att orden en dag inte längre bär (oss): ”säg att orden inte glömmer sänder lämnar märken sänder strimmor fjärran genom rymder”."

Jag tänker: Vad är en bok egentligen? Det började en gång med muntligt framförda berättelser; med runstenar; med de som sprang land och rike kring med nyheter; med texter präntade på papyrus - och så småningom tryckta på papper och distribuerade i massupplagor. Senare har det även kommit till digital media. Lyssnarböcker på CD, Mp3, Daisy mm. Låna elektroniska böcker från biblioteket via intenet och läs dem på skärmen! Läsplattor! Kanske - säkerligen - har jag glömt något.

Så vad är då en bok? Orden/texten? Eller formatet?

För mig som är uppvuxen med "vanliga" böcker, bibliotek, bokhandlare med mera, är just känslan och doften av stor betydelse. Att se boken, ta i den, granska omslagsbilden - kan den här vara bra? - läsa baksidestexten, bläddra i den. Är det en bok med bilder? Är texten tättskriven eller luftig? Typsnitt, teckenstorlek...
Det är mycket med en bok och det kan vara väldigt olika vad det är som gör att man väljer just en viss och inte en annan. Ibland är det författaren som avgör, ibland kanske en lockande omslagsbild. Kanske har man läst en recension som gör en nyfiken, eller en vän har kanske pratat sig varm om en viss bok.
Och det är onekligen en härlig stund av lycka när man kommer hem och plockar upp en ny bok ur väskan, sätter sig, öppnar den - och börjar läsa.

Att då gå över till ett annat media, går det? Rent spontant kan jag säga att jag föredrar en traditionell bok. I sängen, i soffan, i fåtöljen, på balkongen, på altanen, på badstranden, i hängmattan....
Men visst är det alldeles utmärkt att kunna variera sig. Jag lyssnade mycket på böcker när jag städade biografen, men har svårt koncentrera mig på det så som jag har det nu i mitt liv. Att läsa från datorskärmen kan också fungera, men jag skulle inte vilja läsa en hel roman så. På det mediet ser jag hellre film. Och läsplatta har jag ännu inte prövat.

Så än så länge är jag konservativ nog att föredra vanliga böcker, fynda på loppisar och i bokhandeln, klä väggarna därhemma med allt fler bokhyllor, och njuta under parasollet på altanen med senaste romanen eller fackboken.

Lotta Lottas och hennes verk "Fjärrskrift" då?
Jo jag är allt nyfiken nog att vilja se det med egna ögon nån gång, även om jag mer ser det som ett konstverk. Men tänker ungefär så som recensenten också skrev - det ena mediet griper ofta in i det andra. Knivskarpa gränser finns nog ingenstans.
NinnaO

Tom Sharpe - Bestsellern

2011-06-06T12:59:00.000+02:00

Ännu en bok som man kanske mest hittar på loppisar numera. Men jag är ju loppis-bokfinnar-freak så det är väl inte konstigt att jag glatt la en femma på den här.

Den var rolig. Helt klart. Men även välskriven! Och jag är imponerad av författarens förmåga att trassla in sig i en sån här historia och sedan helt elegant trassla sig ur den igen. Det gör inte vilken författar-wannabe som helst inte. Bygger upp en historia, planterar ett oändligt antal fröer mest hela tiden, tar med bipersoner och bihistorier - och på slutändan får ihop en hel tröja av alla trådar han nystar med.

I den här romanen får den skickligaste litteräre agenten i London, Fredrick Frensic, en helt smashande manusbunt. Århundradets bestseller, det vet han ögonblickligen.
Men! Det stora kruxet är att författaren vill vara anonym! Inte ens Frensic får veta vem det är. Så vad göra?

Jo han tar en hoppfull wannabe, den i allra högsta grad pryde Peter Piper, som skrivit om sin egen usla roman minst lika många gånger som han hängt på Frensic (närmare bestämt tio) och låter honom stå som galjonsfigur till den där, milt uttryckt, erotiska romanen. Sedan drar cirkusen igång! I Storbritannien OCH på andra sidan Atlanten. Där för övrigt den amerikanske förläggarens hustru slår klorna i Piper...

I say no more! Läs istället! Det är inte för inte som Tom Sharpe fortsätter att bli utgiven och läst....

Pionjärerna av Richard Powell

2011-06-05T19:07:00.000+02:00

Jag har nyligen läst den här gamla romanen och ömsom dvalts i nostalgiskt småfnitter, ömsom brustit ut i hejdundrande gapskratt precis som för 15 år sedan - om inte mer - då jag läste sönder ett exemplar.
Det är kanske inte "stor" litteratur det här, men helt klart välskriven och absolut läsvärd.

Romanen handlar om den udda familjen Kwimper, som tack vare framför allt pappans uppkäftighet samt en tom bensintank, hamnar i ett ingenmansland vid sidan av en nybyggd men ännu inte invigd motorväg någonstans vid Floridas kust. Trots trassel med myndigheter, ett gäng hårdföra bovar, en blond socialassistent och på slutet ett satans oväder, lyckas familjen inte bara överleva utan därtill besegra både det ena och det andra innan romanen är hopknuten. Allt mellan tarponfiske och läckra pecanpajer. Tvillinggrabbars bustrick, och begynnande kärlek. Allt detta skildrat genom Tobys ögon. En korkad ung man med bjässemuskler och renast tänkbara hjärta.

När jag då - för hur många år sedan det nu var - hade läst boken ett antal gånger, dök det en söndagseftermiddag upp en matinéfilm med Elvis på teve. Dom om min bestörtning när jag inte särskilt många minuter in i filmen insåg att det var "min" roman som var filmatiserad!
Elvis satt på en romantisk strand under böljande palmer och sjöng smäktande sånger till en nätt blondin! Omedelbart stängde jag av teven och sjönk darrande ner på soffan igen. Man hade förstört en så lysande rolig - ja nästan burleskt komisk - men också underbar roman med en romantiskt dravlande Elvis!

Efter en del detektivarbete här (läs googlande) har jag kommit fram till att filmen heter "Follow that dream" eller på svenska - "Drömsheriffen". Men får ni tag på boken - så läs den istället! Med mindre ni älskar smöriga Elvisfilmer alltså.
Man har i filmatiseringen inte ens kunnat hålla sig till det ursprungliga personregistret och deras inbördes relationer. Synd! Mycket synd! Och Elvis sköna stämma hjälper tyvärr inte upp det hela. Inte i det här fallet.

Men jag måste erkänna att jag NU blir en smula nyfiken på den där filmen i alla fall.

Ibland händer det.....

2011-05-24T20:59:00.005+02:00

Skulle tvätta klockan elva härom dan. Jag kom in i byggnaden, la den lilla runda "nyckeln" mot avläsaren, det klickade till och jag kunde läsa på displayen att dörren in till tvättstugan nu var öppnad.
Det var den inte!
Den var oåterkalleligen stängd och låst och ogenomtränglig!

Så det blev till jaga hjälp. Telefonsamtal till kundvärden och efter fem minuter dök en fastighetsskötare upp.
Nä, dörren ville inte öppna sig för honom heller, så han tog fram nyckeln och därefter skruvade han bort den del av låset som sitter i dörrkarmen. Det kunde ju tänkas det hade blivit nån vajsing på nån av sladdarna...
Det hade det inte.

Men låskolvarna behövde smörjas så det gjorde han.

Plötsligt fick vi syn på att glaset i det lilla runda fönstret i dörren in till tvättstugan var borta.
Helt och hållet!
Var ini...!!!
Själva infattningen såg vi efter en stund stående på golvet under mangelbänken. Utan ens den minsta glasbit i.

En gissning är att nån tvättat, och sen inte kommit in i tvättstugan igen för att hämta sin tvätt eftersom låset kärvat igen. Men istället för att ringa efter hjälp, har denne någon helt enkelt slagit sönder glasrutan och sträckt in handen och öppnat dörren den vägen. Måste ha varit en lång en. Jag hade inte nått ner för att öppna dörren på det viset.
Inte om jag stått på golvet i alla fall.
Knappast om jag klängt upp på bänken heller och sen sträckt mig ner.
Hade förresten knappt vågat den manövern.
Frågan är om jag ens klarat att klättra upp på bänken.
Men det är ju jag det...

Sedan har denne någon sopat upp allt glassplitter och lagt det i den stora sopsäcken ute i gången - vi såg en del splitter på golvet alldeles intill - och så gått sin väg med sin tvätt och inte brytt sig mera.
Där ser man. Så kan en del göra.
Fast det är förstås bara en gissning...

Men sen fick jag tvättat mina grejer och fastighetsskötaren skulle beställa ett nytt fönsterglas....

Jag bytte också böcker i torsdags - Bokbytaredagen

2011-05-22T22:27:00.002+02:00

... men jag kom hem med fler än jag hade med ut...

Onekligen mycket nyfiken på alla, men särskilt på den översta, Vampyrernas historia av Katarina Harrison Lindberg - nu när man kommit in alltmer i det där med vampyrer och andra underfundiga varelser.
Har själv med en vampyr i en av mina berättelser - tyvärr är den inte färdigskriven ännu.

Men en kortnovell har jag, med en annan vampyr i....
Little miss Red Ridinghood
Och den skrev jag lååångt innan den där filmen kom, och handlar inte alls om Rödluvan och vargen.

En intressant blandning, sa hon...

2011-05-22T22:01:00.009+02:00

Och "hon", det var kvinnan som sålde böckerna till mig på Amnestys loppis idag

Och ja! Det får man väl säga! Allra gladast blev jag över att få fatt i "En vampyrs bekännelse" av Anne Rice.
Jag har läst både den och de andra i Vampyrkrönikan, men då har det varit lånade exemplar, Nu har jag äntligen en av dem, och kan hoppas på att efterhand få fatt i de andra också.

Ray Bradbury var det längesedan jag läste något av, men minns med skräckblandad förtjusning till exempel Oktoberlandet.

Och så förstås min uppdatering av gamla kändisar - för att inte säga klassiker.
Erica Jong denna gång. Nu ska jag nog se mig om efter böcker av Susanne Brögger också.

Orwells 1984 är väl helt enkelt ett måste i bokhyllan om man är bokoman. Snart kanske jag har kommit tillbaka i mina forna tiders bohylleglans - och då lär jag inte behöva tapetsera om nån mer gång.

Bokvecka - igen

2011-05-20T17:00:00.002+02:00

Härom onsdagen skulle jag vara inne i stan klockan 4 för ett möte! Jag brukar alltid cykla in till stan för att slippa parkeringsbekymmer och andra olägenheter, och för att hinna till mötesplatsen i tid skulle jag vara tvungen cykla hemifrån absolut senast tjugo i.
Vid tretiden hade det mulnat på ordentligt, och fem i halv fyra började det ösa ner. Och med ösa ner menar jag verkligen ÖSA ner. Hela sjöar föll från ovan!
Så tjugo i fyra var det inte något att be om. Jag ut till parkeringen, sandalerna och fötterna blev genomblöta trots den korta biten, in i bilen och iväg. Ungefär fem minuter senare och halvvägs in till centrum slutade det regna och molnen började skingras.

Mitt besök gick betydligt fortare än beräknat vilket innebar att jag hade nästan 1,5 timme kvar på min parkering.
Alltså stannade jag kvar i stan ett tag och strosade på gatorna.
Alltså hamnade jag i bokhandeln.
Alltså tittade jag på böcker.
Bland annat.
Och köpte:

Hurdana dessa böcker månde vara har jag inte den blekaste aning om. Men de sålde ju ut pocket för 29 kr styck så inte kunde jag missa det tillfället. Fay Weldon läste jag mycket förr med stor behållning, så det är bara att hoppas att den här är lika underhållande.
Och Tandooriälgen! Ja med en sån titel kan man bara inte låta bli att nappa på den. Tror mig ha läst nåt positivt OM den, nån gång.
.

På lördagsförmiddagen var det däremot vackert väder, och ett annat ärende gjorde att jag även denna dag tog mig in till stan. Men cyklandes denna gång.
Bokhandeln även nu, men lyckades avhålla mig från att köpa böcker. Det blev "bara" en del pappersvaror. Sen strosade jag iväg längs Storgatan, upp Brogatan och när jag nådde Kristian IVs gata kurrade magen betänkligt. Vrålhungrig rent ut sagt. Hade ju suttit en bra stund med kaffet efter frukosten innan jag hoppade på hojen.

Så jag tog mig bort till Fribergs konditori, där jag slog mig ner och inmundigade en bakad potatis med kyckling i curry. Helt klart ett rekommenderbart sätt att tillbringa sin lunchtimme på. För en timme blev det, och sedan promenerade jag hem med cykeln. Men det blev allt molnigare för vart steg jag tog.

Inte desto mindre slank jag in på Halmias loppis när jag ändå passerade deras lokaler. Jag kan liksom inte låta bli att gå dit en sväng på lördagarna. Och som vanligt! Några böcker!

Begriper inte heller nu vad det kan vara som gör att man väljer vissa böcker, och ännu mer undrande kan man kanske vara varför jag köper böcker jag en gång ägt men gjort mig av med. Visserligen i samband med en flytt då jag på grund av utrymmesbrist var tvungen att göra mig av med allt "onödvändigt"

Den astrologiska handboken köpte jag första gången för många år sedan. Även den gången begagnat i ett antikvariat. Och även om jag inte längre minns den exakta summan jag gav för den då, minns jag att det var betydligt mer än de 30 kr jag gav för den nu. Ett mycket snyggt exemplar som föreföll oläst, och helt klart ett fynd som jag är glad över.

.

Pionjärerna av Richard Powell var också ett loppisfynd en gång i tiden. Den läste jag bokstavligt talat sönder på den gamla goda läsartiden. Och jag har väl läst ungefär halvvägs i den nu och skrattar faktiskt lika gott nu som då.
Helt klart ett glädjefnattfynd - för bara en femma.

.

Carpetsbagger av Harold Robbins däremot, är helt ny för mig. Och jag kan inte säga varför jag valde den. Författarnamnet säger mig ingenting, och när jag läser baksidestexten så är det ok, den verkar bra - men ändå inget WOAOW DEN MÅSTE JAG HA!
Jag är ganska säker på att det var titeln och bilden på den där väskan som avgjorde saken. Just en sån väska vill jag nämligen ha, har önskat mig en sådan eller åtminstone en liknande i många år nu, men det tycks vara omöjligt att hitta nån. Det blir säkert modernt med sådana när jag är för gammal för att vilja ha nån längre, eller rent av efter att jag har oåterkalleligt har gått hädan.
Men tills dess använder jag nån annan väska jag har, läser de böcker jag lockas av, och den övriga tiden - skriver jag.

Uppdatering 26 maj 2011: Har rönt att "Carpetbaggers uppenbarligen är en klassiker! Där ser man! Inte utan att jag gillar den upptäckten...

Vad man gör när man borde göra annat

2011-05-17T15:13:00.004+02:00

Dricker kaffe ur senaste loppismuggen, och ställer ifrån den på en kaffebordsbok om och med Annie Leibowitz!
Livsfarlig kombination, men tog bort muggen omedelbart efter att fotot tagits.

Nyaste datorn!
En mycket trevlig och behändig sak med massor av inre utrymme för såväl skrivande, som foto, som annat som den här tekniknördiga bruden kan tänkas vilja ha och vilja göra.
.

Lägger t.ex in foton från kameran som först ska redigeras och sedan in på jobbets hemsida. Fastnar då på andra bilder, andra arrangemang.
Hittar bland annat ett 2 år gammalt fotomontage men ser att intressena fortfarande är desamma: läsa, skriva, fotografera, leka i photoshop.....

Böcker att läsa är aldrig fel

2011-05-07T20:34:00.004+02:00

Tre olika loppisbesök den senaste veckan gav det här reultatet - fast egentligen var det Terry Pratchett jag var ute efter. Så kan det bli!

Minns den snö som föll i fjol...

2011-04-30T09:46:00.003+02:00

Jag sätter skärmsläckaren på bildspel och det visas bilder jag glömt. Nämen! Där är den! Och DEN! Jag måste göra något åt mina foton, tänker jag, och i nästa tanke: när ska jag göra det då? Och ska göra VAD?
Uppdatera galleriet, fortsätter det inre. Men det ligger liksom utom räckhåll för mig. Visserligen bara några musklick bort, egentligen, men det befinner sig inte där jag är.
Är inte det första jag ser när jag slår på datorn.

Nu är det sommarvarmt ute. Grönskan prunkar allt mer för var dag. Och det glider fram vinterbilder på skärmen när jag närmar mig den. Krispiga vita bilder. En skör skönhet.

Älskade torsdag - fast idag är det fredag

2011-04-29T17:41:00.002+02:00

Lider fortfarande av sviterna efter den långa torsdagen. Givetvis, nattuggla som man är, kom jag inte i säng i en tid som vore lämplig för att kunna kliva upp ur den halv sju nästa morgon. Ruggigt när man har oregelbunden arbetstid och bara börjar tidigt två dagar i veckan. Men man har väl vanan inne från förr, att det inte alltid blir så många timmars sömn. Det tar man igen en annan natt. Eller dag.

Som på eftermiddagen sedan. Offrade solen på altanen för en timmes slummer i soffan innan det var dags att cykla in till stan och skrivargänget. Törs man påstå, utan att trampa någon på tårna, att det för mig är veckans höjdpunkt! Att träffa hjärtekompisarna för härlig samvaro, mycket prat, många skratt OCH - inte minst - djupa diskussioner och träffsäker feedback på våra respektive alster. Ett par timmar så lärorika och inspirerande att det krävs nåt enormt för att inte gå dit. Si så där 39,5 i feber eller liknande. Till exempel.

Så att jag gäspar idag efter ännu en tidig morgon är helt i sin ordning. Den tidigare sinande inspirationen och skrivarglädjen har återkommit och jag njuter av varje sekund då jag har händerna på tangentbordet, eller på annat sätt sysslar med mitt hjärtas uppgift.
För se - skriva de e mitt liv de, se...

Novellen ifråga skrider framåt, sakta visserligen men i rätt riktning. Å andra sidan är det mitt sätt att arbeta. Inte så fort, med avsmakning av handlingen, språket, dialogerna, fröna, gestaltningarna - hela tiden parallellt. Vilket i gengäld oftast besparar mig en hel del efterarbete.
Och var och en blir ju salig på sin fason, som det heter.

Jag skriver annorlunda nu mot tidigare, så jag är trots allt tacksam för den där hopplösa tiden med såväl skrivblockering som annat jobbigt. Men inget ont som inte har något gott med sig, och det ligger nu i vart fall bakom mig. Nu såväl som då, är jag träffsäker i gestaltningen av mina karaktärer, är skicklig i att skriva dialoger, petar in och följer upp "frön", är suverän på gestaltning i största allmänhet och skildrar miljöer på ett inlevelserikt sätt. Använder mig av dofter, smaker, ljud, känslor...
Så vad är då skillnaden?

Jo nu har jag fått ett helt annat djup i mitt skrivande. Intrigerna är bättre och personerna har en helhet de nog till viss del saknade tidigare.. Det finns mer trovärdighet i det jag skildrar. Även när jag skriver ren fantasy.
Även nu är jag bäst på känslor och stämningar, med att visa hurdana personerna är och hur de reagerar på olika saker. Men jag har inte längre enbart - eller nästan enbart - ett humoristiskt, nästan burleskt sätt att skriva. Inte för att jag enbart skrev komiskt förut, och inte för att jag inte skulle kunna skriva komiskt nu, utan för att jag nu har tillägnat mig ett djup som gör helheten så mycket bättre.

Får man skriva så här om sig själv? Ja, varför inte! "Alla" skriker ju högt om sina företräden och det är viktigare än någonsin att marknadsföra sig själv. Och det här är mitt område. Jag skriver. Jag kan skriva. Jag älskar att skriva.
Och det här är min blogg som jag är allenarådande över.

Flit lönar sig alltid - eller?

2011-04-27T10:13:00.002+02:00

Jo det gör det. Det bestämmer vi här och nu. Och i går var jag flitig och kom ikapp en hel del.
Skrev färdigt det där långa mejlet som hängde efter mig + några till.
Jobbade vidare på de där trista personliga måstena. Vill få undan dem så jag slipper tänka mer på det. Ska fortsätta med dem i dag.
Beslöt använda mig av fortsättningen på min novell till cirkeln. Den andra skriver jag färdigt ändå.
Och på kvällen var det yoga.

Haha! Ja denna yoga! Kände mig som en klunsig elefant och lyckades inte med nånting. Alla kroppsdelar var i vägen. Magen och låren och fötterna och armarna - ja hela jag var i vägen för mig själv.
Men så har jag kanske inte levat helt väl under påsken. Cyklat mycket så jag har träningsvärk av det. Ätit annorlunda och förmodligen mer än vanligt.
Inte bara förmodligen...
Proppade till och med i mig en påse jordnötter vilket inte är det bästa för mig. Nu är jag alldeles knottrig av utslag på handryggarna. Nåja! Man mår som man förtjänar när man är dum.

Och som om inte detta räckte, hade jag proppat i mig några ägg två timmar före yogan. Tänkte att det var ju inte så mycket. Och volymmässigt sett var det inte det. Men nog sjutton låg de och skvalpade runt och var ivägen för mig. Inte minst med tanke på att övningarna denna kväll koncentrerade sig på - magen. Jösses!

Nå, desto trevligare i alla fall då jag tidigare på dagen tog fram mappen med novellen i vardande.
Arbetsnamn: Claire.
Jag har delat upp Claire i delar om ca två A4-sidor. Det var lite av slumpen att det blev just två. Det har hittills råkat vara frågan om "scener" som har haft ett naturligt slut just där.
Första delen ska jag få kommentarer på i morgon. Andra delen jobbade jag alltså igenom i går - och blev riktigt nöjd med! Den ska lämnas in i morgon. Sedan är det fråga om del tre. Den delen är jag väldigt skeptisk till.
Rent ut sagt - missnöjd med.
Helt hopplös handling!
Jag kommer nog att deleta den helt och hållet. Nej kanske inte deleta! Men den passar inte in just där i alla fall. Kanske längre fram i berättelsen.

Troligtvis längre fram i berättelsen.

Men visst lönar det sig att vara flitig! Jag är nöjd med min gårdag.
Och nu ska jag strax ut i tvättstugan.

Att komma ifatt tiden

2011-04-26T09:58:00.003+02:00

Jag vaggades in i inbillningen att jag hade lång tid på mig. Inte mindre än fjorton dagar. Och det var ju ändå påsk, med några extra lediga dagar dessutom. Men tiden går fort när man är lycklig, sägs det. Om det stämmer är en annan femma. I vart fall går den fort när man har mycket att göra.

Det är nu tisdag förmiddag, och tills på torsdag kväll har jag två texter kvar att läsa igenom och förbereda så jag kan komma med ett relevant omdöme om dem. Jag har visserligen gjort klart fyra av de totalt sex stycken novellerna, inklusive den som jag är huvudläsare för, men det är likväl två kvar. Och jag hade tänkt göra det hela ordentligt inte minst för min egen skull. Dels känns det alltid bra att göra sådana här saker ordentligt, dels lär jag mig själv en hel del på kuppen.
Tur ändå att texterna inte är så långa.

Jag har inte heller skrivit färdigt den novell som jag hade tänkt lämna in, men jag har ju faktiskt gjort en fortsättning på den jag skrev till förra gången. Så det får väl i värsta fall bli den. Men jag gillar det inte! Alltså att jag inte ännu är klar med det jag föresatt mig. Å andra sidan har jag mer än 2 dygn till på mig, så det blir bara till att kavla upp ärmarna och göra det. En Deadline är den bästa motivationen.

Å andra sidan har jag fått skrivet en del andra saker som var viktiga, och förberett för ytterligare en del annat, men kanske lagt ner lite onödigt lång tid på att få ordning på inläggen i den här tämligen nyimporterade bloggen. Layouten blev helskum på alltför många av dem.

Så nu när gröten är uppäten och kaffet urdrucket ska jag ändå ut på den dagliga cykelrundan. Men den får inte bli av det längre slaget idag. Max en timme! Även om det gäller att utnyttja de vackra dagarna. När det regnar eller blåser får man promenera. Inte riktigt lika kul, men skönt det också

Påskdag

2011-04-23T17:24:00.004+02:00

Sitter på altanen med den röda parasollen mellan mig och de heta strålarna. Doften av varma stenar blandas med grönt gräs, och några ensamma insekter dansar i ljuset.
Mellan glittrande spindeltrådar hörs klirr från bestick mot porslin, småprat, och en kråkas kraxande på avstånd. Koltrastens ensamma solo har tystnat.
Någon annan - förutom jag - lyssnar på Etta James.

Universums änglar - Einar Már Gudmundsson

2011-04-23T15:52:00.002+02:00

Universums änglar är den schizofrene Pálls berättelse om sin egen födelse och tragiska död - och allt som skedde däremellan.
Från barndomsupplevelserna i medeklassfamiljen i 50-talets Reykjavik, över det turbulenta 60-talet med groteska vansinnefester, de första erotiska erfarenheterna, drömmarna och förhoppningarna, till livet som psykotisk, undangömd bakom sinnessjukhusets murar, för alltid bortdömd från de normalas sällskap.

Einar Már Gudmundsson mottog 1995 Nordiska Rådets Litteraturpris på Universums änglar. Boken är filmad av den isländkse regissören Fridrik Thor Fridriksson eftter Einar Már Gudmindssons manuskript.

Jag tyckte den här var helt underbar att läsa. Att stöta på författare som kan hantera språket, använda sig av språket, låta språket liksom sjunga - även om det inte är frågan om poesi utan om den skönaste prosa.

Ja många som kallar sig författare och får sina verk utgivna tycks mest stapla ord på varandra, efter varandra. Rent grammatiskt kan det vara rätt, men det är ändå något i språkbildningen, ja i själva den bild som orden ska förmedla, som känns torftig.
Så inte här. Ingenting är torftig i den här berättelsen. Författaren låter läsaren krypa in under huden på Páll och det är en gripande, skakande, underbar upplevelse. Inifrån en sjuk människa.
Läs den!

Sa ju jag är ordentlig...

2011-04-23T14:36:00.001+02:00

Kamerasladden återfunnen. Den hade krupit in vid foten av snurrfåtöljen och gömt sig i mönstret på den orientaliska mattan. Så blir det när man inte dammsuger.
Och nämn nu inte ordet glasögon, tack.....

Jag är väldigt ordentlig...

2011-04-22T21:40:00.001+02:00

Letar efter sladden som ska förena kameran med datorn.
Måste ha lagt den på ett VÄLDIGT bra ställe.

"Don't attach to broken people"

2011-04-22T21:39:00.004+02:00

...replik ur:

En oerhört gripande film. Men som oftast - om än inte alltid - tycker jag att boken var bättre

"Vit oleander är en dramafilm från 2002, regisserad av Peter Kosminsky. Mary Agnes Donoghue skrev manus utifrån Janet Fitchs roman med samma namn. I rollerna ses bland andra Michelle Pfeiffer, Renée Zellweger, Robin Wright Penn och Alison Lohman.

Filmen handlar om femtonåriga Astrid (Alison Lohman), dotter till konstnären Ingrid Magnussen (Michelle Pfeiffer). När Ingrid åker fast för mord på sin fästman (som hon förgiftar med just den giftiga växten oleander) hamnar Alison på olika fosterhem. Astrid hamnar då hos Starr (Robin Wright Penn) som tagit emot flera fosterbarn. Starrs make inleder ett förhållande med Astrid, och när detta går upp för Starr blir det ett bråk som slutar med att Starr skjuter Astrid i axeln och sedan flyr hemmet tillsammans med sin man.

Efter sjukhusvistelsen placeras Astrid på ett ungdomshem med andra ungdomar som inte kan bo hemma, där hon sedan blir påhoppad av en tjej i hennes egen ålder för att hon råkat snegla på hennes kille. Den kvällen skär hon av sig allt sitt hår och går in till rummet där tjejen sover, och hotar henne. Modern försöker styra sin dotter ifrån fängelset och lyckas. När en kille blir intresserad av Astrid stänger hon honom ute, och låter ingen komma henne nära, precis som hennes mamma sagt.

Till slut får Astrid plats hos en ny fosterfamilj hos den varmhjärtade Claire Richards (Renée Zellweger) och hennes man. Men där varar inte lyckan speciellt länge, när Claires man lämnar henne begår hon självmord med hjälp av tabletter och alkohol. Astrid får då åka tillbaka till ungdomshemmet, men får snabbt en ny fosterfamilj. Den nya familjen är fattig och tvingar henne att sälja alla sina kläder som hon fått av Claire, i början går hon inte med på det men säljer det till slut. Ingrid som sitter i fängelse ber sin dotter om hjälp att ta sig ut, och ber henne ljuga inför rätten.

I slutet av filmen flyttar Astrid till New York tillsammans med Paul Trout, killen från ungdomshemmet, som var intresserad av henne och hennes konst från första början. Mamman får livstid i fängelset, och försöker inte längre kontrollera sin dotter."
(från wikipedia)

Lagerhyllans förbannelse

2011-04-20T14:52:00.003+02:00

Räknade igenom och fann att jag hade inte mindre än 65 ex av Illustrerad Vetenskap som jag bläddrat i, läst nån artikel och så lagt åt sidan för att läsa noggrannare sedan.
När kommer "sedan"?

Frukostfavoriten

2011-04-20T08:18:00.002+02:00

Tio böcker och en randig kaffekopp modell något större - och som för övrigt redan blivit favoriten - inköptes på det där loppiset i lördags.
Dock inte Annies bok förstås, den inhandlade jag i somras när jag såg hennes utställning på Fotografiska i Stockholm.
Och koppen satte jag där ytterst försiktigt, och tog den därifrån lika ytterst försiktigt när jag hade tagit en serie foton.
Och medge att det hela var genomtänkt...

yoga-yoga-yoga

2011-04-19T18:07:00.001+02:00

Nu ska jag cykla iväg och yoga. Undrar om golvet kommer att vara lika infernaliskt styvnackat och motspänstigt som förra gången...
Tror förresten jag ska sluta laga mat. Åtminstone sådan mat som steker, fräser, sprätter omkring sig i hela köket. Även om nu köket råkar vara mindre än litet. Kanske just därför, förresten...

Gomorron världen!

2011-04-19T07:26:00.001+02:00

Ännu en ny dag med en sol som strimlar sig in genom persiennen!

Richard Bach - One

2011-04-17T18:50:00.003+02:00

I gave my life to become the person I am right now. Was it worth it?
"Instead of soaring and diving though space, passengers on this flight must be prepared to cruise slowly, making several stops to look at their motivation and lifestyles as the Bachs look at their own." -- Detroit Free Press.
"This is a strange and thought-provoking fantasy from the man who gave us Jonathan Livingston Seagull and Illusions, one that is imaginative, playful, and in places, startling in concept." -- The Anniston Star.

Vad skulle hända om rummet förändrades och tiden krökte sig och vi kunde möta oss själva sådana som vi kommer att vara om tjugo år? Tänk om vi kunde tala direkt med de människor vi var i det förflutna, med de människor vi är i parallella livstider och alternativa världar? Vad skulle vi säga till dem, och vad skulle vi fråga dem? Hur skulle vi själva förändras om vi visste vad som väntar oss bortom tid och rum?

Under inflygning till Los Angeles försvinner världen runt Richard Bach och hans hustru Leslie och deras amfibieflygplan, och istället breder ett grunt hav och ett märkligt, komplicerat mönster ut sig nedanför dem.
Detta mönster visar sig vara vägen in till de alternativa världar där deras alternativa jag - på gott och ont - gjorde de val de inte själva gjorde, och ETT är skildringen av deras färd, deras upptäckter, deras lärdomar längs de vägar de och vi alla kunde ha vandrat, och ibland kanske borde ha vandrat, på vägen mot insikten om att vi alla är ETT.

Jag läste just ut "ETT". En mycket tankeväckande roman.
Om alla val vi har, om alla liv vi skulle kunna leva - kanske lever!
Om oändligt antal dimensioner som finns i evigheten.
Metafysik? Kvantmekanik?
Oerhört fascinerande i alla fall. Vilken oändlig massa möjligheter vi i så fall har, bara på en tankes avstånd.
Och mycket bra skriven som roman betraktad. Richard Bach kan det där.

Trångbott

2011-04-17T11:00:00.000+02:00

Tittar uppgivet ut genom fönstret efter det där vackra vädret som utlovades!
Okej! Bör ändå möblera om i bokhyllan och frigöra en del bordsytor. It's now or never...
Att sortera in skönlitteratur är en baggis, även när man måste ändra avståndet mellan hyllplanen. Det tar bara tid. Men det andra!!! Synd man inte är bibliotekarie....
Njuter en stund av Etta James och en kaffelatte, och inser med bestörtning att jag måste skaffa fler bokhyllor...

Andhämtning

2011-04-16T19:48:00.000+02:00

Har varit söder om åsen idag och träffat en god vän. Utflykten med fika blev inte så långvarig pga VÄDRET, så vi fick fika hemma istället. Men en toppen dag på alla sätt.
Var också på Vejby loppis och köpte en kass böcker för 25 spänn. Knökade i inte mindre än 10 st varav 5 Koontz. Kassen liknade en nätstrumpa innan jag kom ut till bilen igen.

Underbara skrivarcirkel!

2011-04-15T17:35:00.001+02:00

Jag är fortfarande "hög" av mitt skrivande i går kväll och de reaktioner jag fick på det av mina skrivkompisar. Jag är alltså fena på gestaltning......

Torsdag eftermiddag

2011-04-14T14:32:00.001+02:00

Kom hem nyss, och erinrade mig att jag inte får glömma skriva ut novellen som ska med i kväll. Bäst göra det på studs. Säkrast så när man nu kan vara en smula disträ. (En smula?)

Ord och inga visor

2011-04-13T17:30:00.000+02:00

NU! Ska damen vara flitig och sätta sig med laptopen istället och FÖRFATTA!!!!! Ny kortnovell var det ja, till textdiskussionen i morgon kväll - helst!
Den redan befintliga faller inte i nåd inför mina egna ögon....

Längtan efter våren

2011-04-13T08:36:00.002+02:00

Ser ut genom fönstret, mot det gråa, mot det regnvåta, och noterar att grannens syren har fått synbara knoppar och sväller alltmer mot bristningsgränsen.
Jo! Det lär ska göra ont när knoppar brister.

Nytt liv?

2011-04-12T22:16:00.001+02:00

Till min egen stora förvåning anmälde jag mig för en tid sedan till en prova-på-kurs Yoga. I kväll var jag där för första gången. För första gången i mitt liv faktiskt!
Attans vad hårda golv kan vara! En 1 cm tjock "madrass" gör ju varken till eller från. Men yoga ska ju vara bra sägs det, och det känns väldigt varmt och trevlig inte minst om ryggen nu. Blodcirkulationen är onekligen stimulerad.
Kan yoga stimulera till ökat skrivande också?

Kate Jacobs - Livets aviga och räta

2011-04-06T16:32:00.001+02:00

Har läst igen! Och det är sällan det tar mig så lång tid att läsa en bok av den här typen. Så var den inte bra då, skulle man kunna fråga sig. Njäaeee.. så där! Jamen varför läste jag ut den då? Ja det kan man verkligen fråga sig. Ville väl av nån anledning veta hur den slutade, trots allt. Alltså trots att jag upplevde den ganska så förutsägbar.

På adlibris sida skriver man så här:

Beskrivning:

LIVETS AVIGA OCH RÄTA
av Kate Jacobs

En varm och sympatisk roman om kvinnlig vänskap och livet."Alla som kommer hit måste sticka. Men alla behöver inte använda garn ..."

Varje fredag träffas kvinnorna i garnaffären Walker & Daughter. En vana, en trygghet och ett andningshål. De är alla olika - här finns Anita som mist sin man, Peri som lämnat juridikstudierna för att designa väskor, förlagsredaktören KC som letar nytt jobb, Lucy som pliktskyldigt stickar en herrtröja utan att veta vem hon ska ge den till ... Och så Georgia, ensamstående mamma till tonårsdottern Dakota och den drivande kvinnan bakom garnaffären i de flotta kvarteren på Manhattan. Kate Jacobs skriver humoristiskt och bär på en brinnande passion för stickning! Varje kapitel har en rubrik som för tankarna till stickor, garn och nystan. Som läsare får du en längtan att själv börja sticka!

Kate Jacobs är journalist. Detta är hennes debutroman. Hon har nyligen flyttat till södra Kalifornien där hon bor med make och hunden Baxter. På hemsidan www.katejacobsbooks.com finns mer information samt en länk till www.walkeranddaughter.com, butiken där fredagsträffarna äger rum. "Pretty woman" Julia Roberts har tänt på sticktrenden och försäkrat sig om filmrättigheterna.

Man kan även få provläsa första kapitlet.

Länk HÄÄÄÄÄÄR!

Och köpa: HÄÄÄÄÄÄÄÄÄR

Jaha! Och vad tyckte nu jag då? Jo språkligt sett är den ojämnt skriven. Bitvis mycket bra och fängslande, bitvis långtråkig och seg. Dialogerna är genomgående bra, men som helhet kan jag tycka att romanen är en smula pladdrig. Alltså pladdrig i den bemärkelsen att för många ord används av författarnnan för att beskriva saker och händelser. Och om jag nu ska vara lite petig - lite för mycket av beskrivning "tala om!", istället för gestaltning som hade fått läsaren att bättre leva sig in i berättelsen.

Ok! Själva berättelsen då? Ja det är väl mer en smaksak. Om man gillar en berättelse om kvinnlig vänskap, om livets olika skiftningar och lite allmän romantik, så ok! Men den här var lite väl tam i min smak. Lite för gullig, lite för snäll, ett försiktigt petande in i karaktärernas liv utan att något riktigt griper tag i en som läsare. Ja, de är faktiskt lite grand som pappfigurer. Ja men! säger man besviket, när man förväntade sig mer men inte fick det.

Det fåniga är att Jacobs hade kunnat göra så mycket mer av personerna och det som händer. Som Camilla alltid säger till oss på lektionerna: "Ta ut svängarna! Ge karaktärerna liv!"

Här börjas det så smått om varje persons liv, men det fullföljs inte. Som om Jacobs inte vågat gå in på djupet. Eller inte gett sig tid till det. Jag tror att det kan vara det senare. Ska man greppa om så mycket om så många, kanske man ska skriva en roman på runt 720 sidor istället för 360.

Jag tycker inte heller hon är särskilt konsekvent i sin karaktärsskildring. I synnerhet en av kvinnorna reagerar på ett ställe på ett sätt som jag upplever som helt fel för henne, så som hon tidigare skildrats genom berättelsen. Ja nu är jag kryptisk. Läs själva och bilda er en uppfattning! Ni kanske ändå inte tycker samma som jag.

Nå slutet då? Blev det som jag trodde? Både ja och nej. Först kom det ett slut som var just det jag tänkt. Sedan knöt Jacobs ihop några av de andra karaktärernas öde, och så påbörjade hon ytterligare en del i huvudpersonens liv. Nä inte DET också, tänkte jag, när jag märkte vart det bar hän..

Ingen ledtråd, inget planterat frö för vad som komma skulle, hade jag kunnat upptäcka innan. Det var som om Jacobs fått uppmaningen att göra ett mer dramatiskt slut, istället för bara ett litet gulligt. Fast det samtidigt blev gulligt också. Och nej - jag tänker inte berätta slutet för er här. Det får ni i så fall läsa er fram till. Det gjorde jag.

Om jag kan rekommendera boken? Jo för all del. Det finns säkert många som tycker om den. Inte bara de som gillar garner och att sticka. Det är en förhållandevis lätt lektyr som man kanske rent av kan ta till om man har svårt att somna nån gång.

Nä, nu var jag inte snäll...

Men subjektiv...

Och berättelsen hade onekligen potential att bli något, med lite mer skrivande, lite mer redigerande, lite mer vågande...

Vigdis Grímsdóttír - "Jag heter Ísbjörg. Jag är ett lejon"

2011-03-23T21:50:00.002+01:00

Efter de sköna stunderna med islänningen Gudmunsson, kände jag mig tvungen ta tag i en islänning till. Plockade fram Vigdís Grimsdóttir ut bokhyllan. "Jag heter Ísbjörg. Jag är ett lejon." Verkar bli en lika underbar läsupplevelse. Vilket språk!!!

"Denna roman är en hyllning till alla som inte låter sig knäckas, utan rätar på ryggen och visar klorna när gränsen är nådd. Men hur långt får man gå?"

Uppdaterad 4 maj 2011 - Det ÄR en underbar läsupplevelse. Tänk om man ändå kunde skriva så bra!

Aldous Huxley - Du sköna nya värld

2011-02-26T18:20:00.001+01:00

En klassiker är en klassiker är en klassiker. Och vilken roman som helst blir inte en klassiker.

Länge har jag tänkt läsa den här boken, inte bara vad jag läste om den när jag pluggade litteraturhistoria eller på olika sätt i media, men inte förrän nu har det blivit av. Jag hittade en pocketupplaga av romanen på Amnestys loppis för en tid sedan, ställde den i hyllan på "vänt" och där blev den stående till för nån vecka sedan.

Vad skriver man då om en sån här roman? Jo, på adlibris sida kan man läsa följande:
"Du sköna nya värld som skrevs redan 1932, är en av de stora, världsberömda framtidsskildringarna. I dag, 70 år senare, är vi nästan där."

Bokus skriver likadant, varken mer eller mindre, medan en anonym "recensent" där tycker: "En av få dystopier från 1900-talets första hälft som fortfarande känns möjlig. Chockerande modern och skrämmande!"

Även på adlibris har en läsare tyckt till: "Boken verkar vara mycket bra men den är väldigt omständig att läsa. Om det är en väldigt dålig översättning eller om språket är så redan i orginal språk vet jag inte. Jag ska köpa den på engelska för jag vill verkligen läsa den, men på svenska så går det inte."
Så uppfattningarna tycks vara delade. (Stavningen är tyckarens, inte min)

Vad tycker då jag och vad handlar boken om?
Ja snälla nån! Det har jag funderat över i flera dagar nu. Vad ska jag skriva om den? Vad tyckte jag?
Jag kände mig totalt tom på idéer hur jag skulle närma mig det här, så jag googlade lite och fann mängder av alldeles utmärkta recensioner. Så varför skulle då jag sälla mig till den skaran? Jag är då rakt inte någon recensent. Jag bara läser böcker och en del av dem tycker jag till om

De flesta som älskar litteratur känner säkerligen till "Du sköna nya värld", och vet att det är en fiktiv framtidsskildring. Huxley har byggt upp ett samhälle där det varken finns sjukdomar eller åldrande, familjer eller ensamhet. Alla är lyckliga för jämnan och, nästan som i kastväsendet, födda till ett specifikt syfte.
Barn föds inte på ett för oss normalt sätt, utan "tillverkas" i fabriker samt klonas. Ända upp till 96 identiskt lika individer kan komma ur ett och samma befruktade ägg. Sedan får embryot växa, bokstavligt talas enligt löpandebandsprincipen, tills ett färdigutvecklat barn ser dagens ljus.
I en fabrik. På ett löpande band. Matas medelst injektioner med olika näringslösningar, och specialsubstanser, beroende på vad barnet är ämnat att bli. Ingenjör, arbetare, drönare, drottning...
Åh! Ursäkta! Det var inte ett bisamhälle det var frågan om, utan ett civiliserat människosamhälle

Familjebildande och barnafödande anses snuskigt och otänkbart, medan det vi kallar för promiskuitet uppmuntras och ses som det enda rätta sättet att leva. Man ser på känselfilm, specialdesignade salonger och stolar låter biobesökaren inte bara se och höra, utan även rent fysiskt känna det som försiggår på vita duken.
Det finns helikoptrar och blixtlås och stora teveskärmar och allt är så avskärmat och inrutat och trevligt så hälften kunde vara nog.
Och så finns det "soma". Ett narkotiskt, allmänt använt och dagligen utdelat preparat utan vare sig biverkningar eller obehagliga "dagen-efter"-effekter. Allt är frid och fröjd och ingen ifrågasätter.
Nästan ingen i alla fall.

Utanför samhället finns en annan värld. En värld där bor det "vildar". Läsaren förstår att det är indianer som lever sitt ursprungliga liv med jakt och fiske. Och med sin ursprungliga kultur. Och mescalin och peyote.
Bland dem lever även en alldeles speciell vilde. En blond och blåögd ung man, vars mamma tjugu år tidigare hade gått vilse, tagits om hand av indianerna och fött en son.
Och denne unge blåögde vilde hamnar under berättelsens gång i samhället, där han snart börjar ställa frågor

Jag tycker romanen är bra. Mycket bra. Den är fascinerande och oerhört välskriven. Det är underbart att läsa författare som hanterar språket lika väl som handlingen.
Huxley har hittat på ord för vissa företeelser och ting, och även om man som läsare egentligen inte har den blekaste aning om vad det är för något, så förstår man det ändå! Han ger liv åt människorna, till och med de klonade, tämligen imbecilla arbetarna, och återger den förundran, nyfikenhet och förbryllelse som öppnas såväl hos, som inför vilden.
Två samhällsskick, två kulturer - en stor krock.

Kanske ett smått klassiskt grepp att ställa en individ inför en helt främmande typ av samhälle, för att på så vis återspegla det som sker i det egna samhället. Författarens samhälle.
Vi har ju Gulliver, Don Quijote, Gargantua och många fler i den här rollen.

Vilken framtidssyn är då värst? Denna, eller den i Orwells "1984"? Någon på nätet hade ställt den frågan och ansåg själv att det var 1984. Jag håller med! Orwells cyniska övervakningssamhälle känns så oerhört mycket mer brutalt och människofientligt. Här finns det ändå en hel del humanitet och positivism.

Hur konstigt vi än må tycka det är med en värld utan individualitet, med ett från befruktningsstadiet inrutat liv och inrutade åsikter - hjärntvättning rent ut sagt - utan kultur, historia eller ens tanken på att kunna tänka fritt och självständigt; så finns det å andra sidan inga krig, inga sjukdomar, inget åldrande, ingen svält, ingen misär, inget Jag eller Du utan bara ett enda - Vi.
Gemenskap. Lugn och fridfull lycka.
Och om man inte känner till något om individualism och självständighet, så saknar man det ju inte heller.
Eller? Gör någon det? Är någon nyfiken?
Är det någon som tänker själv?

Om jag rekommenderar boken? Absolut!

Är det inte detta många av oss har hävdat länge? Jo visst!

2011-02-15T16:11:00.000+01:00

LÄS PÅ DN/DEBATT!

”M:s ekonomiska politik gynnar höginkomsttagare”

Filmtajm! - Gullivers resor

2011-02-14T22:06:00.000+01:00

Nej. Nej. Nej.

"I denna oproportionerligt stora komedi får vi möta Gulliver, en journalist vars liv går på tomgång. Drömmen om att bli resereporter tycks aldrig bli verklighet så Gulliver bestämmer sig för att ta saken i egna händer, packar väskan och ger sig ut för att upptäcka världen. Och äventyret väntar bara runt hörnet. Gullivers skepp förliser i en storm och han flyter iland i det okända landet Lilliputt där invånarna är pytte, pyttesmå."

Så där står det i reklamen för filmen, och rosandet av den är helt oproportionerlig!
Fånig! Skulle jag snarare vilja säga. Ytligare än ytlig! Till och med för att vara en komedi av den ytliga klassen.
Alltså jag har inget emot att en film är ytlig! Tvärtom! Det kan i allra högsta grad vara såväl roande som avkopplande. En film behöver absolut inte vara "tung" och "djuplodande" för att vara bra. (Helst inte, om jag ska vara ärlig.)
Jag gillar att skratta när jag ser en film! Eller gripas av spänning. Eller av faschination. Eller åtminstone gripas av nånting!
Här grips jag bara av leda.

Annars gillar jag faktiskt Jack Black, och Amanda Peet är söt och rar som vanligt. Men den här filmen! Nä. Gör nåt annat i stället. Spara pengarna. Den gör inte ens nåt festligt av grundberättelsen skriven av Jonathan Swift.

Om det är just Gullivers resor man vill se som film, skulle jag hellre se inspelningen från 1996 med Ted Danson som Gulliver.
Eller varför inte läsa boken, det är ju trots allt en klassiker.

Jack Black har gjort många filmer i olika genrer. Vill man se nåt lättroligt med honom, är "Min stora kärlek", Shallow Hal, helt klart att föredra. Och där ser man ju även den underbara, begåvade och vackra Gwyneth Paltrow.
Har ni sett "Shakespeare in love" t.ex?

Förresten! Hon är bra i allt. Från "Seven" till "Ironman".
Tycker jag.
Ninna

Visst är det märkvärdigt, fantastiskt och underbart!

2011-02-13T21:38:00.002+01:00

Det kan ha varit för nån vecka sedan, kanske lite mer, som jag la märke till det. Jag hade kanske bara inte tänkt på det tidigare. Att solen inte lyst in till mig på länge. Kanske var det bara som det hade varit mulet väldigt länge?

Men den där eftermiddagen. För kanske en vecka sedan. För kanske tio dagar sedan. Den här eftermiddagen målade solen varmglada fyrkanter på min vardagsrumsvägg.

Och för var dag sedan dess. För var solig dag sedan dess. Har fyrkanterna blivit allt större och nått allt längre in i mitt rum. Spridit ljus. Spridit värme och glädje. Påmint om att det blir en vår i år också.

Hmmm. Det är väl inte så märkvärdigt, tycker nån. Solen stiger ju högre på himlen för var dag, och når över taket på huset mittemot. Och då lyser den in till dig igen.

Inte märkvärdigt?
Är det inte fantastiskt!
Är det inte underbart!
Att solen fortsätter sin runda i galaxen, och jorden fortsätter sin runda kring solen, och att det blir vår och sedan sommar.
Varje år.

Jo, visst är det märkvärdigt.

Varför känns det så sorgligt nu då?

2011-02-07T11:05:00.000+01:00

När jag läste tidningarna till morgonkaffet igår, kom jag till den här artikeln, och plötsligt knöts min strupe ihop och jag blev alldeles tårögd. Lena Nyman är död, stod det!

Bild från SvD; Foto: SCANPIX

Varför blev jag nu så ledsen över det? Och borde jag skämmas över den känslan kanske?
Jag kände ju inte henne, har aldrig träffat henne eller ens sett henne live, som det heter. Däremot har jag sett henne på film, i revyer och i sketcher. Så varför denna plötsliga sentimentalitet?

Man ser den lilla bildkavalkaden här ovan. En ung, vacker levnadsglad kvinna. En liten, stor kvinna. En fantastisk kvinna. Men hon åldras, åldras ännu mer - och så dör hon!
Hon var äldre än jag, men inte så väldigt många år. Inte fler än att jag kände mig samtida, liksom parallell med henne i tiden. Genom Nyfiken gul, Hasse & Tage revyer, Morrhår och ärtor. Så oändligt mycket mer.

Så är det inte min egen dödlighet jag blir påmind om här? Jag var också ung en gång. Och nu är jag bra mycket äldre. Men så är ju livets gång, eller hur? Jag må sakna sextiotalet, sjuttiotalet och åttiotalet, men nu skriver vi 2011!

Lena Nyman gjorde mycket i sitt liv, av sitt liv. Vad har jag gjort med mitt?

Ninna

Evighetslånga februari

2011-02-02T18:17:00.002+01:00

Jaha! Då sitter man här och regnet skvalar utanför knuten! Vågar man hoppas på två saker? Dels att all is, snö och modd på gång- och cykelbanor (åtminstone) regnar bort, dels att även nämnda gång- och cykelbanor hinner torka till innan nästa köldknäpp kommer. För det gör det ju! Kommer fler köldknäppar. Är ju februari!

Annars har det hostats och snutits här under några dagar. Fikade i söndags hos en kompis som var förkyld. Vilket alltså inte meddelades mig i förväg utan jag trampade dit. Tog 50 minuter. Så inte sjutton hade jag ork att trampa hem igen på direkten!
Och där nystes det....

Men det värsta är inte lite sveda i halsen med åtföljande wiskyröst, och ökad förbrukning av pappersnäsdukar. Det värsta är när virusjä..... kryper in i musklerna.
För det gör de ju.

(Och inte sjutton kan man lägga in en regnbild! Det är dystert nog ändå skulle jag vilja påstå.)

En fridens lördag

2011-01-29T22:50:00.002+01:00

Det är knappt jag begriper vart dagarna tar vägen. Så fort förefaller tiden gå, trots att den i allra högsta grad är relativ.
De senaste dagarna har jag vid sidan av mitt arbete, jobbat på att uppdatera utseendet på såväl bloggarna som hemsidan. Orsaken till det var att jag hittade den här underbara bakgrundsbilden.
Sedan var det inte lätt att göra något som jag tyckte om, utan att det inte samtidigt blev grötigt och svårläst. Det gällde att mallarna kunde anpassas så att slutresultat blev som jag ville ha det. Men en svart bakgrund är ypperlig till foton. Det har jag alltid tyckt.

Och nu borde jag ägna en stund åt jobbets hemsida. Men gör jag det? Nej, istället mumsar jag i mig popcorn och tittar på film. Det är ju ändå lördag kväll.

Ute har det snöat igen. En ett par cm tjockt lager halvmoddig vit skönhet täckte omvärlden när jag i morse drog upp mina persienner. Promenaden på förmiddagen var inte helt kul. Rätt som det var sladdade man till på den dolda blankisen som jag egentligen visste fanns på gångbanorna här omkring.
Frågan var väl bara exakt var de fanns någonstans?

Och vad tänkte den bilförare vars bil kom helt på tvären, när han skulle köra ut på vägen men istället fick bilen vänd med nosen mot en snövall. Nå, den gången gick det bra och han körde vidare. Lugn, efter vad det verkade.

Jag satt uppe för sent i går kväll och skrev, somnade inte förrän vid tretiden, så jag tänkte vila middag ett tag efter lunchen. Plockade åt mig Aldous Huxleys klassiker "Du sköna nya värld" men somnade ifrån den efter bara några sidor. Vaknade en halvtimme senare av att jag frös.
Begriper inte varför det ska vara kallare inne när det är nollgradigt ute, än när det är minus 10 eller så.

Så det blev ett stort glas rejält varm kaffelatte och en extra kofta.

Ja så kan man också ha det en vinterlördag.

Jaha! Vad händer här då!!!

2011-01-27T21:01:00.004+01:00

En vanlig jä.... vacker vinterdag med hög tämligen klar himmel, vit tämligen nyfallen snö, och mängder med andlös skönhet.
Ja! Och en massa minusgrader förstås.

Och med knarr under kängorna och scwisch kring termobyxorna.

Sa jag att andedräkten stod som en vit rök ur munnen?
Som en annan klyscha alltså.

AHHHHHH!!!!!
Inte precis så det ska vara!
Men lite roligare tror jag!

Fotomarodören har varit framme och försökt göra det sköna lite intressantare.

Värre har man sett...

Mitt-i-vintern-blues...

2011-01-26T00:10:00.002+01:00

Nä det händer inget här heller!
Jag bara sitter och dräller och önskar att det här vore körsbärsblom i stället.

Skrivarcirkel? Är det dags nu?

2011-01-24T10:52:00.006+01:00

Fick mejl igår från min kompis S.
"Hur ska du göra"? stod det efter en god fortsättning-hälsning och den alltför sanna kommentaren om att vi inte hörts av på länge.
"Ska du gå nån kurs med hon Karolina eller vad hon heter? Jag funderade själv på att hänga på där."

Jag studsade till lite och skämdes. Hade inte kontaktat S sedan i julas, då jag önskade honom god jul och gott nytt år, och bland annat även fick tillsänt mig hans senaste text.
(Jo jag har läst den...
Nej jag har inte kommenterat den... än...
Förlåt, S!)

Klart jag ska gå skrivarcirklar när sådana finns att tillgå!
Klart jag ska gå skrivarcirklar som Camilla leder!
Det finns ingen bättre skrivarcirkelledare än Camilla!
Och jag skriver aldrig så mycket och så inspirerat som under de här perioderna.

Så på studs plockade jag upp SVs sida på nätet och anmälde mig till båda två under våren.
Både inspirationskursen och den med textkritik.
Absolut!

Måtte nu båda få tillräckligt med anmälningar och starta!
Alltså framför allt kanske - den med textkritik.
Det blev manfall på den i höstas till min stora besvikelse.

Så! Är det dags nu?
Att få ordentlig fart på novellskrivandet igen? OCH bloggandet???
För av någon anledning skrev jag även mer här, då jag skrev mycket annat, inte bara skönlitteratur.
Mystiskt.
Ju mer man har att göra, desto mer får man gjort!

(???????)

Vintermorgon

2011-01-22T17:54:00.005+01:00

Jag gick en promenad efter frukosten, som jag ofta gör. Och den promenaden renderade mig inte mindre än 60 nya bilder. Före genomgången. Hur många det blir kvar efter, återstår att se. Men visst kan det vara underbart vackert en tidig, klar vintermorgon.

Ska bara...

2011-01-20T16:09:00.002+01:00

- Ska du då aldrig bestämma sig?
- Nääee... Måste man det?
- Jamen fram och tillbaka, hela tiden....
- Jamen är det inte så livet är? Fram och tillbaka, upp och ner, hit och dit. Hela tiden fyllt av överraskningar. Ingenting får förbli så som man tror man vill det ska vara. Det är det som kallas utveckling serru!
- Utveckling? Inveckling menar du väl?
- Äsch! Gör det nu inte mer komplicerat än det är.
- Komplicerat? Helsnurrigt menar du väl.
- Kalla det vad du vill. Huvudsaken är väl att man skriver.
-Okej då! Skriv på då!

mmmmmm....

- En liten fråga förresten! Hur går det egentligen med alla de där böckerna du skulle läsa och filmerna du skulle se och...
- Jaja! Jag ska! Ska bara...

Lördagen den 15 januari 2011

2011-01-16T01:40:00.000+01:00

Det var den dagen det.
Lördagen.
Födelsedagen.
Så vad hände då då?

Klev ur sängen kvart i tie, drog upp persiennen och glanade ut i det grå.
Det snöade.
Jag suckade och såg min tilltänkta promenad försvinna nånstans i intet.

Innan jag försvann in i badrummet satte jag några ägg på kokning. Hade kvällen innan unnat mig att köpa den luxuösa varianten - köpebröd. Naturligt glutenfria minibaguetter som skulle in fem minuter i ugnen och sedan ätas med nyss nämnda kokta ägg. Och skagensallad som jag också hade köpt kvällen innan.
Jag gick in i duschen.

Medan jag en liten stund senare stod där totalt näck och passade på att försöka klippa bort vissa hack och ojämnheter från nederkanten av mitt våta och för tillfället stillsamma hår, blev det alldeles mörkt omkring mig.

Det blev alldeles tyst också.
Inte ens bubblandet från kastrullen hördes längre. Inte mer än några halvkvävda blubb-blubb under de närmast följande sekunderna.

Förunderligt så tyst det blir när det blir strömavbrott...

Tankar som strömmar!
Tänk om strömmen blir borta hela dan...
Kommer vattnet att ta slut också? Bäst fylla några flaskor. Om uti fall att...
Interneten.....
SHIT!!! INGEN INTERNET TILL FRUKOSTEN!!! INGEN MEJL OCH INGA DAGSTIDNINGAR...
Ingen Zits eller Baby Blues....
Inte några omgångar sudoku...
Vad tusan gör jag då medan jag tuggar i mig äggmackor och dricker kaffe...

KAFFE!
Sjutton också att jag inte satte på kaffe samtidigt med äggen!

Kan man använda varmvatten direkt från kranen till neskaffe?

Jo det kan man.
Det blir visserligen kallt fort, men hellre kallt kaffe än inget alls.
Och det blev ingen minibaguette.

En timme och sisådär tjugo minuter senare kommer strömmen tillbaka. Väldigt många lampor tänds, och kaffebryggaren som jag hade förberett, börjar vällustigt porla.
Jag har under den mörklagda tiden fått grattishälsnng per mobil från min specielle vän A, min väninna B och min chef. Gu' signe dem! (Nej jag är inte religiös.)
En stund senare, när håret torkat och efter ytterligare en kopp VARMT kaffe, går jag ut.
Trots snöslabbet.

Jag halkade mig bort till Eurostop och köpte mig en födelsedagspresent.
Ett trådlöst tangentbord och en trådlös mus till den stationära datorn.
Halkade mig tillbaka hem igen VILKET TOG TIIIID!

Sen lunch! (Sen i motsats till tidig alltså. Kanske lika bra kalla det middag.)
Färdiggrillad kycklingklubba.
Chokladglass (kall)
Kaffe (varmt)
Lite extra choklad.
(Fyller man år ska man unna sig något man tycker om.)

Drog runt lite med voltamonstret. (Det var absolut nödvändigt.)
Vände sängen 90 grader i sin hörna, och tog bort iläggsskivan i bordet.
Rummet blev som nytt! Det blev dubbelt så stort.

Kopplade in nya tangentbordet och musen.
Lyssnade på Tina Turner, AL Green, Patsy Kline och några till.
Struntade i att diska.

Ägnade istället större delen av resten av dagen åt att se på film
Star Trek.

På kvällen regnade det så det smattrade.
Åt mer choklad.
Insåg att jag behövde sätta tillbaka iläggsskivan.

Trodde jag var sjuk.

2011-01-13T08:01:00.002+01:00

Jag hade magknip och frös alltmer för var minut som gick. Men kunde äta frukost utan större problem.
Så fick jag för mig att se efter hur kallt det var ute idag.

MINUS 7,4 GRADER!!!!
Det hade smällt till och blivit kallt igen!
Och jag hade båda vädringsfönstren öppna och satt i bara jeans och linne och åt frukost!
Inte konstigt att jag blev mer och mer som en isbit.

Så jag gjorde vad som krävdes, tog på mig tröja, fleecejacka och extra strumpor.
Sedan började det kännas bättre,

Tjillevippen! Nu ska jag gå till jobbet!

Time after time

2011-01-12T14:42:00.004+01:00

Bilden från Dalarna där jag befann mig över Jul och Nyår.
Ja inte i just det här huset förstås.

Lite till min egen förvåning vaknade jag redan klockan åtta i dag och gick upp bara tio minuter senare. Drog upp persiennerna och …

... i morse var det, och är fortfarande, grått, grått och - grått! Men några centimeter ny vit snö täcker marken och har svept in trädens grenar i ett kristyrliknande lager. Eller för den delen - doppat dem i gips.

Uppenbarligen är Moder Natur den främsta surrealisten för tankarna går ganska osökt till såväl Sandy Skoglunds som Peter Callesens verk, som båda visades på Mjellby konsthall under sommaren respektive hösten.

Roar mig lite med, och i, det grådiga.

Schizofrena tankar slåss med varandra. Skönheten i det vita kontra tristessen i det grå.
Så kan man ju vandra vidare i funderingarnas värld och undra varför man lägger in värderingar i olika färger – de är ju faktiskt bara färger…

Jobbade undan all nödvändig administration i går, vilket innebär att jag inte alls behöver tänka på jobb idag. Skulle annars vilja påstå att det vanliga slitet för brödfödan är kreativitetens främsta fiende. Inte för att det nödvändigtvis behöver hindra att man får idéer och uppslag till skrivande eller annan skapande sysselsättning, men det tar tid från det!
Tid som bland annat helst borde få ligga ifred på kvällar - sena kvällar och en bit in på nätterna - vilket är den tid då jag helt klart skriver lättast och bäst och helst.
Därav undertecknad nattugglas dilemma. Somna sent och sova en bit in på förmiddagen går inte när vardagen kallar på uppmärksamhet.

Och nu är det vardag igen och jag tvingas försöka vända dygnet rätt - eller fel om man så vill - så jag orkar upp i tid för att börja jobbet tidigt på torsdag och fredag.
Lite lurigt, för det är de enda dagar i veckan då jag börjar tidigt, så jag ramlar alltid in i nattsudd de övriga dygnen, och är vansinnigt trött inte minst på fredagen. Den kommer alltid ett dygn efter, den där tröttheten. Precis som träningsvärk.
Och nu ståndar tider med mycket att göra, så pauser under arbetstid kan vi nog glömma!

Å andra sidan är det inte bara ens jobb som stjäl tid från skapandet. Att ta hand om sig själv tar också tid. Handla, laga mat, diska, städa, tvätta. För även om man rationaliserar så långt det går, så kräver dessa uppgifter ändå - tid.
För att inte tala om den nödvändiga, helst dagliga, motionsrundan.

Man borde ha en "fru" som skötte marktjänsten. Det hade ju alla ”stora män”. En" fru" som såg till att middagen serverades punktligt och som höll barnen från Den Store, så denne kunde författa, forska, komponera, upptäcka – eller vad det nu var denne gjorde.

Javisst ja! Jag är ju tjej! Då kan man ju inte ha någon "fru"! Eller i mitt fall kanske snarare en "handyman".
Då förväntas man fixa allt själv.
Kerstin Thorvall, Märta Tikkanen och alla ni andra! Hur gjorde ni? Hur klarade ni det?
Jag beundrar er verkligen!
Och alla ni som har familjer att ta hand om. Hur gör ni för att få tid till eget skapande?

Tiden går även på andra sätt. På lördag fyller jag år och det får en lätt att tänka till lite extra på årens framåtskridande obeveklighet.
Har jag gjort det jag velat med mitt liv?
Eller har jag slösat bort det på oväsentligheter som t.ex. att mangla lakan?

På första frågan kan jag svara både ja och nej.
På den andra kan jag svara att jag snabbt lade av med sådana dumheter.

Men bortsett från att jag nämner det här, planerar jag ingenting och förväntar mig ingenting.
Det blir bara helt andra siffror.
Så glöm nu det…
Lyssna på lite musik istället!

Cindy Lauper - Time after time

Nedanstående klipp var faktiskt bättre men gick inte att bädda in här....

http://www.youtube.com/watch?v=VdQY7BusJNU&feature=channel

Idag - en katastrof?

2011-01-10T11:18:00.002+01:00

Ungefär nollgradigt! Ganska så klar himmel. Solen lyser på huset mitt emot.
Men jag har inte tittat efter än hur halt det kan tänkas vara ute.

Helgen var en katastrof - motionsmässigt sett. Lördagen regnade bort och jag vägrade gå ut.

Söndagen visade upp en bättre sida, men det töade och när jag försökte ge mig ut på en promenad på förmiddagen, gav jag upp redan halvvägs bort till tvättstugan.

Gick inte ens ut med soporna för då hade jag varit tvungen ge mig ut på parkeringsplatsen. Det hade varit katastrof, ismässigt sett. Det behövde jag inte ens se för att förstå.

Men framåt kvällen stod jag inte ut längre. För en endorfinberoende är det horribelt att stanna inne en dag. Att stanna inne två dagar på raken är ren katastrof.

Så jag gick en runda runt kvarteret. Halkade fram delvis. Tog min tillflykt till snön vid sidan om bitvis. Fick ont i både ben och rygg på kuppen. En promenad som normalt inte ska behöva ta mer än en kvart - tjugo minuter tog en halvtimme.

Men jag var ute en runda i alla fall!
Och jag fick skrivet väldigt mycket!

Vilken vinter va!

2011-01-08T12:01:00.000+01:00

Det kommer nåt från himlen just nu, som mest ser ut som regn. Tror det är det i alla fall.

Klart.se lovar mig mildväder i si så där en vecka framöver, bortsett från kanske lite minusgrader en och annan natt. Klart.se:s förutsägelser verkar ofta stämma med verkligheten. Vilket i det här fallet INTE inger mig någon större glädje.
Visserligen hade jag gärna sett en väderlek med plusgrader, men inte när det ligger fullt av snö på marken, och gator och vägar redan mest är moddiga och hala.
Då kan det lika gärna fortsätta att vara kallt.
Brrrr....
Hoppas man inte drullar omkull och bryter nåt ben på kuppen. Tur jag har så nära till jobbet att jag till och med kan gå dit.
Hehe! Apropå risken att bryta nåt ben när man är ute med apostlahästarna

Nå, jag hann inte ut i dag innan det började drälla från himlen och tur var kanske det. Inte bara i hänseendet att inte bli blöt eller riskera nåt ben - utan för att ha fler timmar till skrivande och kanske rent av att jag sätter mig i fåtöljen i eftermiddag och läser.
Eller ser nån film.

Och äter choklad...

Dotra mi*

2011-01-05T22:19:00.000+01:00

Jaha! Så knatar dagarna på igen! Ändå är inte helgerna över ännu.
Det är faktiskt först nu, när jag börjar skriva det här, som det slår mig att det är trettondagsafton idag. Jag var till och med tvungen att kolla almanackan. Jag satt nämligen och uppdaterade och skrev nytt till jobbets hemsida.
Skönt förresten! Att det är trettonhelgen! Då kan man få städa ut julen, (städa! jag?) och se fram emot allt ljusare dagar.

Det är ett förbaskat snöande här - i år också. Det kom säkerligen minst en dm, om inte mer, under natten och sedan till och från under dagen. Helt fel dag för att snöa. Jag var tvungen ta bilen. Men inte för att det var snö, jag hade långt hellre gått till jobbet! Det var av en helt annan orsak.

Så i morse blev det till att sopa bil och skrapa bil och ratta bil så försiktigt som möjligt genom de ännu oplogade och nästan ouppkörda gatorna till jobbet. Senare blev det så dags att än en gång sopa, skrapa och försiktigt ratta bilen från jobbet till stationen, för att pricka in tåget kl 14.
Nåja, när jag väl kommit ut från parkeringsplatsen gick det ju an. De större gatorna var hyfsat körbara vid det laget.

På tåget fanns dotra mi på väg från Stockholm till Helsingborg, och hon hade fått för sig att glädja sin knäppa morsa genom att stanna till i Halmstad några timmar. Heder åt en sådan dotter!

Nu var det bilkörardags igen. Denna gången halvmilen hem till mitt.
Chili con carne.
Kaffe respektive te. (Gissa vem som drack kaffet!)
Titta på foton.
Prata.
Och sedan en sväng om Eurostop för lite shopping (dotra mi) innan det var dags att ta turen in till stationen igen.
Och sen den där halvmilen hem igen.

Jag lovar att det kommer att dröja innan jag kör bil igen - med mindre det blir nån sorts kris...
Det här väglaget är ju rent horrrrribelt!

Tack och lov så har jag apostlahästarna inte bara i behåll, utan även fullt fungerande.
Och nej tyvärr! Jag glömde kameran idag så det har inte blivit några nya bilder. Men kanske i morgon!

(*dotra mi = dottern min, för den som inte begrep det.)

Måste erkänna

2011-01-03T23:04:00.004+01:00

Har inte skrivit nånting idag.
Inte mer än ett par sms.
Men jag har en ursäkt!

Jag har kört 55 mil idag, för att ta mig hem till vardagen igen.

Det var bitvis en smula långrandigt...

Breathless

2011-01-02T17:54:00.005+01:00

Soluppgång

2010-12-31T11:32:00.003+01:00

Nyårsaftonens morgon gryr. Det är 11 grader kallt och snön ligger mjuk över nejden.
Den uppgående solen målar världen i guld.

Ett nytt år nalkas med stormsteg. Nya löften och föresatser? Ett nytt liv rent av?

Ska 2011 bli året då jag blir publicerad?

Det gäller nu att ta tag i drömmarna och sätta upp mål. Små delmål. Inte något i stil med att skriva en bestseller.
Första målet att skriva varje dag.

Sedan nästan 14 dagar tillbaka har jag skrivit något varje dag. Visserligen "bara" inlägg i några av mina bloggar, men det är långt bättre än jag gjort på lång tid innan.

Så andra målet blir att även börja skriva på något litterärt.
Skriva nya noveller och bearbeta gamla.
Ta tag i något av de romanutkast jag har.
Kanske kommer jag på något nytt, någon ny roman.
Sak samma vad - huvudsaken att jag nu kommer igång att skriva.

Jag saknar oerhört de åren då jag var kreativ till max och skrev oerhört flitigt.
Det är det underbaraste av allt, att göra det man älskar mest.
Men sannolikt var jag tvungen att först göra mig av med allt som gjorde ont inuti mig.

Nu mår jag långt bättre och jag har börjat skriva igen.
Det känns underbart.

En liten undran bara...

2010-12-29T17:05:00.000+01:00

Hur många hörn finns det egentligen på en Enhörning?

På engelska heter det Unicorn, från latinets unus 'one' och cornu 'horn'

Så varför heter det inte "Enhorning"?

Någon????

Mellandag

2010-12-28T12:40:00.000+01:00

Vaknar tidigt.
Alldeles för tidigt!
Fryser ända in i märgen, trots att det inte är kallare än vanligt och jag har lika mycket på mig som vanligt.
Jag har ont i huvudet och i magtrakten rör det sig betänkligt.
Rysningar löper över skinkorna och ner längs låren.
Hmmm....

Det är fortfarande mörkt om än inte becksvart.

Somnar om och vaknar ett par gånger men det blir så oroligt att jag beslutar att gå upp och lägga mig på soffan istället.
Tar förstås vägen om badrummet.
Sedan köket.
Ska göra testet. Kan jag äta något är allt okej - bara för mycket fet slarvmat och kaffe och godis - annars så.....

Frågan är bara vad.

Väljer slutligen en apelsin och ett päron.
Det går bra.

Äter en skiva knäckebröd.
Med salami.

Dricker pepparmintste och saknar mitt kaffe.
Fixar en mugg kaffe.

Solen går upp och förvandlar den grå världen till lysande vitt och blått.
Betämmer mig för att gå ut en sväng.
Tittar på termometern
20 grader kallt - men går en runda ändå.
Men bara en liten.
Brrrrrr......

Gör kålsoppa till lunch.

Gomorron världen!

2010-12-27T22:10:00.002+01:00

Fast det är en vanlig måndagkväll mellan juloch nyår, medan snön faller utanför fönstret och stearinljusen sakta krymper i stakarna. Skinkan är bara hälften av vad den en gång var, och de hemlagade chokladpralinerna totalt och oåterkalleligt slut. Det jäser i magen och latmasken gnager i ryggen - eller om det var snöskottningen i går kanske...

T-t-t-t-t-t-t-t-

See you!!!

Dille man inte ska ha

2010-10-11T21:09:00.023+02:00

Nu till helgen fick jag en sån där lätt korkad idé som jag kan få ibland. Jag tänkte göra en liten ordentligare städning, med fönsterputsning och byte av gardiner, samt flytta runt lite på möblerna. Jag var trött på hur min arbetsplats såg ut och fungerade, och dessutom hade jag köpt på mig nån meter böcker till som behövde ordnas in. Och den ena bokhyllan stod bara och tog plats som fotgavel till sängen. Skulle inte den kunna göra sig betydligt bättre om den stod längs andra väggen? Med Stephen King-böckerna i, läslampa på och en tavla på väggen ovanför? Jo visst skulle det vara mycket trevligare.

Och skrivplatsen då? Ja där var tankarna en smula mer svävande, men det skulle säkert ordna sig, bara jag fick till det andra först.

När jag på lördagsförmiddagen väl kommit hem efter min sedvanliga cykelrunda, den här gången till Amnestys loppis, och lunchen i lugn och ro landat i magen hade klockan hunnit bli närmare tre. Solen värmde allt skönare på altanen, och jag hade mest av allt lust att sätta mig där med min bok och mitt kaffe.
Men jag hade ju inte gjort ett dugg av städning!
Så kvickt som attan ställer jag in alla krukväxter i duschen, tar fram den lilla spannen, häller i varmt vatten och en gnutta diskmedel och sätter igång med fönstren.

Nå, det var ju snabbt avklarat. En balkongdörr och ett 140 cm brett fönster som inte GÅR att öppna. Och balkongdörrens fönster struntade jag högaktningsfullt i att öppna och tvätta emellan. Jag beslöt nämligen enhälligt att det inte alls var nödvändigt. Jag har bara bott här ett halvår drygt.

Men nu var klockan halv fyra och jag gjorde i ordning kaffe och satte mig ute i solen med bok och mugg och orange keps över nosen så inte solen skulle sticka mig i ögonen alldeles. Jädrans så skönt det var!!! Och inte ens ett uns av dåligt samvete hade jag heller. Trots att städningen fortfarande väntade på mig. Jag hade ju i alla fall putsat fönstren! Och det var vackert väder. Vilket man inte får slarva bort genom att dra med voltamonstret istället.

Men höst är ändå höst. Solen sjunker bakom grannhuset tidigare än man skulle önska, och kylan lägger sig som en kall filt över trakten. Men vackert är det. Med rosaorange himmel och doft av löv och fuktig jord.

Nu kunde jag inte dra ut på tiden längre. Jag hade sagt till mig själv att jag skulle fixa det här i helgen, och dessutom skulle en kompis komma på söndag kväll och då kunde det ju inte se ut hur som helst. Man borde åtminstone kunna ta sig in i lägenheten samt hitta var sin sittplats.
Och badrummet VAR alltför grisigt.
Så snabbt blev det diskat, och dammsuget och avtorkat. Hyllan flyttades från sängens fotända till långväggen. Lampan ställdes ovanpå och krukväxterna åkte ut från badrummet. Man måste ju kunna duscha där.
Sedan fick det vara, och jag ägnade resten av kvällen åt att titta på film. Betydligt trevligare än att skura en toalett.

Söndagen började också med blå himmel och skönt solsken. Vid frukosten umgicks jag med ljuva tankar på att tillbringa söndagen ungefär så som jag tillbringat lördagen. Dvs med en längre stund ute i det sköna vädret, kaffe och bok på altanen på eftermiddagen – och så lite mer städning. Det sistnämnda lät jag tankarna gå snabbt över. Jag visste att jag borde göra färdigt det jag påbörjat, men ville helst inte ens tänka på det.

När jag tömt frukostkaffet hade en inte helt trevlig grå sky täckt himlen. En stund senare när jag slängde sopor, var luften helt grå och fuktig och blev allt ogenomträngligare. Uppe vid gatan kunde jag inte se stan, eller ens motorvägen, bara de närmaste trädtopparna. Jag som hade tänkt cykla till Flygstaden! Suck….

Så jag ställde in radarn mot Ica istället och efter det travet. En kortare runda, men tillräcklig för att jag skulle ha glädje av promenaden där igenom istället.

Typiskt nog glömde jag kameran hemma. Den hade varit bra att ha med. För när jag hade passerat stallarna och gick fram mellan hagar och skogsdungar, bröt solen igenom och det blev så där obeskrivbart vackert. Det glittrade och doftade, och färgspelet i olika nyanser av rött och orange, brunt och grönt sprakade kring mig. De 40 minuter det tog mig att gå från stallområdet och tillbaka till ”civilisationen”, var 40 minuter av ren, skär lycka och livsglädje.
Sedan latade jag mig fram till lunch och efter det var det bara resten av städningen kvar.

Så jag strök gardiner och hängde upp. Jag fyllde bokhyllan med King-böckerna, och satte in de nya i den andra hyllan. Jag torkade av och plockade undan. Rensade bland papper och pryttlar, och så vände jag på mattor och vred dem hit och dit för att klura ut hur de bäst skulle ligga.

Och plötsligt!!!!!!!
Far det upp nånting i luften och jag har munnen öppen och det där nånting som jag inte vet vad det är kommer in i munnen och jag kan inget annat än att svälja och är det ludd eller är det en dammtuss eller är det nåt annat skräp och jag hostar och klöks och nästan kräks och jag hostar mera och tänker bara att det var ju en himla tur ändå i oturen att jag inte satte det här nånting i halsen och jag dricker vatten för upp kom ju inte det där så då är det väl lika bra att svälja det riktigt men jag bara hostar mera och klöks mera och lika bra att gå in på toaletten och försöka spy upp det och jag ulkar och kräks men nästan inget kommer!!!!!!!!

Var det så länge sedan jag åt den där pyttipannan?
Och varför kommer inte vattnet upp som jag drack!
Och jag hostar mera och ulkar mera och kräks lite slem och nånting rött och ÄR DET BLOD!!!!! nej tack och lov - eller är det lite av lingonsylten? eller är det MATTLUDD!!!

Det är nog mattludd.

Och balkongdörren är öppen och badrumsdörren är öppen och jag undrar om mina ulkanden och hostanden och kräkanden hörs ut och om nån granne hör mig????
Vad tänker de då?

Men så dämpar det sig och jag dricker mera vatten och lagar en kopp te och sedan sätter jag mig på altanen och äter en banan och dricker det där teet och läser i min bok och jag tror att jag överlever det här också.

Mattluddet.

Blotta tanken får det att vända sig i magen igen, men inget mer händer.

Så småningom får jag resten av mina saker på plats, bäddar rent i sängen, lyssnar på Lesley Gore när hon sjunger "You don´t own me" och har det väldigt, väldigt skönt.

Jag skulle ju bara ha en påse röda linser...

2010-09-26T22:23:00.002+02:00

... men på väg till butiken kom jag på att de brukar ha en sorts jättegod turkisk pickles. En sån burk måste jag också ha.
Tänkte jag.
Där jag red fram på min Crecsent

Så var jag framme. Band fast pållen vid pollaren - f'låt, cykeln vid cykelstallet - och gick in i butiken. Rumsterade om ett tag där inne. Blundade ihärdigt medan jag gick förbi alla hyllor med salami och andra godsaker.

Kom sedan ut med: Röda linser. Pickles. Gröna linser. Grovmalet majsmjöl. Torkad krossad chili. Risblandning bestående av fullkornsbasmati och svart ris. SAMT en stor burk plommonmarmelad från Balkan.
Lyckades även med konststycket att INTE köpa choklad.
Bra butik det här.
Och inte bryr de sig om att man är halvt smålänning heller......

Datanörden

2010-09-23T17:14:00.001+02:00

I morse när jag vaknade fick jag syn på mitt USB-minne!
Det låg i sängen!
Jag hade sovit på det!

Jaha! Och vad kan det betyda då? Att jag behöver en Back-Up?

Vardag med sardiner

2010-09-22T00:10:00.003+02:00

Jag kom hem lite senare från jobbet i går kväll än jag brukar göra. Det hade börjat skymma rejält och luften kändes kylig. Lyckligtvis regnade det inte, och den fruktansvärda blåst som härjat den senaste tiden hade bedarrat.
Jag satte på datorn, placerade mig i min stol och åt en smörgås. Med sardiner. Slötittade på de senaste mejlen, bläddrade lite i nyaste Illustrerad Vetenskap, och tänkte att jag nog snart borde krypa till sängs med min bok.
Det var svart utanför fönstern.

Där jag bor, finns det på bottenvåningen lampor på altanerna som tänds med hjälp av rörelsedetektorer efter att skymmningen fallit till en viss gräns. Det är ett säkerhetssystem som man nog ska vara tacksam över, men som ibland även kan vara tämligen irriterande. Det räcker med att en igelkott sakta trampar sig över gräsmattan, eller kanske en katt som smyger omkring, för att ljuset ska tändas. Eller för den delen om jag själv glömmer bort mig och öppnar, alternativt stänger, balkongdörren.
Jag kan till och med svära på att det räcker med att det blåser kraftigt! Som då när jag inte hade klippt gräsmattan på sisådär 4-5 veckor, och delar av den till och med krupit in en bit på och emellan stenplattorna.

Så jag har blivit ganska van vid att det plötsligt lyser där ute, och det är inte alltid jag längre bryr mig om att glänta på persiennlamellerna för att se vad som är orsaken. För det brukar inte synas mer än det vanliga som ska vara där.

Men i kväll när lampan tändes kikade jag ut lite försiktigt .
Ingenting syntes. Som vanligt.
Satte mig vid datorn igen.

Det gick en stund. Jag drack mitt örtte. Så hördes en krafig duns mot balkongdörren. Därefter inget mer.
Jag borde ju ha blivit livrädd, men till min egen förvåning blev jag inte det. Kanske för att det förutom den dunsen var alldeles tyst och stilla?
Men jag smög fram till balkongdörren, gläntade lite mellan några lameller och kikade ut. Där satt en katt. En stor, lurvig orange katt! Den mjauade och stirrade uppfordrande på mig.

Den ville in!
Nej tack, mr Yellow. Jag vill inte ha något lurvigt besök.
Så jag gick och satte mig vid datorn igen.

Jag hör hur den tar sats och jag hör hur klorna skrapar ända upp på fönstret.
Jag hör hur det dunsar till igen.

Jag vill inte ha nån katt som stökar runt där ute! Hur ska jag göra nu?

Jag går fram till fönstet igen och tänker, att om jag överraskar den, så blir den nog skrämd och springer sin väg.
Jag drar upp persiennen halvvägs med ett kraftigt ryck, och bankar samtidgt till ordentligt på dörren med den andra handen.
Försöker se farlig ut.

Katten glor på mig.

Det gör ont i min hand.

Hmm...

Jag låser upp dörren och öppnar den nån decimeter. Givetvis försöker katten ta sig in. Jag ut med foten och puffar till. Två gånger får jag göra det och jag schussar till ljudligt samtidigt. Är lite rädd att den ska sätta klorna i strumpan. Eler lyckas slinka förbi in.
Och för att inga djurvänner ska börja yla här nu - NEJ - jag SPARKADE den INTE. Bara puffade iväg den med foten.
Med strumpa på.
Men utan sko.

Nu fattar herr Sabeltand där ute att han är i fel hem, tar vägen under min nakna jysksolstol, och slinker iväg till grannens uteplats istället. Men hon har en bamsestor gulvit hund så där är senor Felix på fel plats igen...
Om nu hunden hade varit ute förstås.

Jag undrar om katten hade känt lukten av mina sardiner?
Genom vädringsfönstret!

Ähhhhhh.......
Inte da!

*

Edit!
Jo det kallas visst så - edit - när man kompletterar något till ett inlägg.

Så! Edit!
Jag väcktes kvart över sex i morse av ett baduns mot balkongdörren. Jag öppnade med möda mitt ena blå och kunde konstatera att lampan lyste därutanför.

Glöm det herr Sabeltand, senor Felix - jag tänker inte låta mig adopteras!

NU

2010-09-13T12:50:00.005+02:00

Kan någon tala om för mig varför dagarna går så fort?
Varför veckorna svinner förbi som vore de gjorda av - ingenting?

Jag lever i mitt NU, som hela tiden glider över i nya NU.
Jag andas och talar och skrattar.
Möter människor och stannar sedan upp i mig själv.

Själv, men inte ensam, finns jag i mitt NU.

Höst - och allt startar på nytt

2010-09-07T22:30:00.002+02:00

Biblioteket i vinterskrud - så blir det snart igen!

Så var det dags igen.
September och vinden nyper lätt i kinderna på morgnarna och det är frågan om hur länge till man kan gå i sandaler. Solen värmer förstås fortfarande skönt på dagtid, himlen är knalligt blå och det doftar ljuvligt av begynnande höst.

I kväll började vi vår "Litterära salong" på biblioteket. Vi, som träffats då och då under de senaste åren på olika skrivarcirklar och valt att även träffas privat. I första hand var det tänkt att fortsätta skriva tillsammans, läsa och föra fram våra synpunkter.
I praktiken blev det så mycket mer.

I kväll var vi bara tre. De andra var förhindrade av bland annat sina jobb. Men så är det ibland.
Livet är sådant.

Ingen av oss tre hade skrivit något.
Ingen hade läst något särskilt under sommaren. Några deckare, sa R. En roman av en vitetnames, berättade S. Jag hade påbörjat några, sa jag, men gjort annat än att läsa så jag fick lämna tillbaka dem till biblan. Men skröt lite sedan med att jag åtminstone läser den fjärde delen i Vampyrkrönikan, De dödligas förförare, av Anne Rice.

Anne Rice är en underbar författare och oavsett om man tycker om att läsa om vampyrer eller inte, så skriver hon rent gudabenådat. Det är en roman, av en romanskrivandets mästare, skulle jag vilja påstå. Så ge det en chans och rynka inte på näsan åt "blod.... usch! de suger ju blod...."
Ja! So what! Det ger ju bara en extra dimension till en mycket komplicerad och fascinerande romanfigur, vampyren Lestat.

Så inte blev det mycket pratat om skrivande och böcker inte.
Film då? Nja... Lite om "Flugan", om "Sliding doors", om "Staden som fruktade solnedgången". Och vad var det nu den hette???? Jo! "Pleasantville"!

Så större delen av kvällen pratade vi istället om fotografering, photoshop och kameror.
Inte illa det heller!

JO! Och så kom vi överens om att skriva något till nästa gång. Nästa tisdag. Gav oss till och med ett tema att fantisera omkring. Men vad det är tänker jag inte avslöja här och nu.

Mode Rosa i Gamla Stan

2010-08-24T17:43:00.002+02:00

Jag var i Stockholm en sväng under min semester. Hade det jätteskönt. Jag gick på Fotografiska muséet och tittade på utställningen av Annie Leibowitz verk - med fleras.
Jag besökte ett antal slott, och släntrade runt på stan.
Men det bästa av allt var att jag träffade min dotter.
Och så besökte jag den här butiken som ligger mitt i Gamla Stan på Västerlånggatan.
Den här tjejen jobbar där, och hon är lika vacker utanpå som inuti.
Till Mode Rosas Hemsida

Hattbutiken Mode Rosa firar 70-års jubileum 2010 och anordnar med anledning av detta en jubileumsutställning på galleri So Stockholm i Kungsträdgården 3-5 september.
Varför inte titta dit ni som kan! Jag önskar jag kunde.

Gissa vem som provade en mängd hattar? Och var frestad till köp!
Undertecknad förstås!
Men när skulle jag ha en hatt på mig?
Men den gröna Stetsonkepsen som syns i fönstret - även på översta bilden - den köpte jag.
Kan passa mina tuffa dagar i höst.

En bild säger mer än tusen ord sägs det.

Och här finns både stort och smått att välja på.

Till Mode Rosas Hemsida

Hattar tycks rent generellt sett ha blivit "inne" igen. Riktigt kul tycker jag som minns en tid då hattar var ett måste. Även om jag själv aldrig hade nån. Man var ju lite för liten då. Men mammas skrållor! Eller "pottor" snarare sagt. =D

Men nu skulle jag mycket väl kunna tänka mig en hatt - om det inte hade varit för att det kräver en något annorlunda garderob än den jag har. För att inte säga mycket annorlunda!

Men vem har sagt att man inte kan ändra sig med tiden?

I'm still alive and kicking

Stadsbondgården, Halmstad

2010-07-02T23:00:00.005+02:00

En otroligt välskött och vacker gård bara ett stenkast från Halmstad centrum. Djur. Natur. Promenadvägar. Café. Ingen entré.
Rekommenderas om ni har vägarna förbi Halmstad.

Fler bilder därifrån hittar ni i mitt Fotogalleri.

På Halmstad kommuns sida står det så här:

Stadsbondgården Olofstorp - lantlig miljö i stadsbebyggelse

Stadsbondgården Olofstorp ligger naturskönt i Fyllinge och är ett populärt utflyktsmål för skolbarn och förskolebarn, andra kommuninvånare och turister. Här finns kor, hästar, grisar, får, ankor och höns - samt den riksbekanta åsnan Rufus förstås.

Öppet alla dagar - året om

Området runt stadsbondgården är tillgängligt för allmänheten, med välplanerade stigar och möjligheter till grillning och andra aktiviteter. På Olofstorp har barnen också möjlighet att få rida ponny. Om du vill ha guidad visning måste du boka tid i förväg.
Välkommen till stadsbondgården Olofstorp! Vi har öppet alla dagar.

Du hittar stadsbondgården på väg 117 mot Fyllinge N.

Karta hittar ni HÄR!

Man kan göra en tavla när som helst

2010-06-30T14:13:00.005+02:00

Jag satt och rensade bland mina foton och hittade det här som jag lekt med i Photoshop. Ursprunget var ett foto jag har tagit i Långasand, strax söder om Falkenberg.

Nu skulle man bara ha en färgskrivare med lite finesser, så kan man låtsas att man är Seurat (även om detta inte är pointillism) eller nån annan. Jojo, som man kan få till det i fantasin!

Can-Can

"I början av 1880-talet började han i sitt måleri att dela upp färgen i små avgränsade klickar av ren färg (divisionism), vilka på något avstånd tenderade att samverka till sammansatta färger. Snart gav Seurat färgfläckarna en nästan cirkelrund form (pointillism). I en rad mycket genomkomponerade stora målningar, bland andra En söndagseftermiddag på ön La Grande Jatte (1884-1886), utvecklade han sin stil med en för tiden ny färgintensitet och dekorativ helhetsverkan. Seurats konst blev en av de viktiga utgångspunkterna för det modernistiska måleriets framväxt 1900-1905."

En söndagseftermiddag på ön La Grande Jatte

Sperlingsholm

2010-06-28T21:52:00.009+02:00

Jag cyklar och Sperlingsholms gods ligger inom bekvämt räckhåll. Det dväljs i lummig bokskog längs Nissan, och har så väl en liten kyrka, som något tvärs över Nissan som jag inte vet om det "bara" är för vattenregleringens skull, eller om det även är någon form av kraftverk. Där finns nämligen på bortre sidan av ån i bilden, ett antal byggnader bakom inhägnad. Eller om det kanske har legat nån kvarn här. Har inte hittat någon information om den saken.

Godset har det vackraste stall jag någonsin sett.
Sperlingsholms dressyrstall

Nere vid Nissan ligger Sperlingsholms kyrka. Hade det inte varit så lummigt, hade man kunnat sitta uppe på kyrkbacken och se ut över det dansande vattnet.

Sperlingsholms kyrka

Kring godset finns en fantastisk natur med bokskog, almar och en unik lavflora. Själva godset liggeer nu under sommarhalvåret så väl inbäddad i grönskan, att det är svårt att ta foton av det utan att ge sig in i själva närområdet. Och det vill jag inte.
(Jag skulle ju inte heller vilja att någon främling gick in på min gräsmatta och fotograferade mitt hem. Det är å andra sidan inte något gods förstås. Bara mitt eget 36 kvm stora slott.)

(Jodå. Det ligger där inne.)

(Men det krävs en dag tidigt i april för att kunna se det.)

Mer om Sperlingsholm och den unika naturen

Wikipedia om Sperlingsholm

Onsdagmorgon i Halmstad

2010-06-16T06:57:00.006+02:00

Det kändes väldigt isigt när jag öppnade balkongdörren i morse. Jo, minsann! 6,2 grader bara! Inget shortsväder här inte! (Som om något väder är det.)

Annars är himlen knalligt blå och solen lyste mig i ögonen när jag lagade till min morgonomelett, och P4 halland har lovat ända upp till 16 grader varmt senare idag.
Livet är inte så illa trots allt!

En solglänta

2010-06-13T11:17:00.006+02:00

När det slutat noaks-ark-regna och solen skrämt bort molnmassorna, tvingade jag mig utomhus med kameran i hand. Trots att det fortfarande blåste vad jag skulle vilja kalla minst halv storm.
Jag gick ner om dammarna. Det är ett område strax bredvid där jag bor och som är som en hel liten "skog" med dammsystem, skogspartier, buskområden, och stigar i olika bredder som slingrar sig kors och tvärs genom såväl snår som öppna områden.
Oerhört lummigt!
Oerhört vackert!

Solen sken. Det luktade underbart gott efter regnet. Men här och där fick man plaska sig igenom vattenpölar som vräkte sig över hela stigens bredd - och mer därtill. Tur att jag denna dag hade tagit stövlarna. Till skillnad från dagen innan.

Jag hoppades att det skulle fortsätta vara vackert väder, så att jag skulle kunna sätta mig på altanen med eftermiddagsfikat. Men innan jag ens hade kommit så långt på min runda att jag kunde se husen igen, började det mulna på än en gång.

Men vilken tur jag hade! Den här regniga och blåsiga dagen, hade ändå nån timmes soligt uppehåll - och jag kom mig för att ta mig utomhus på en promenad just då.
Inte illa!
Tajming för en gångs skull!

Cyklar på hjärnan

2010-02-22T15:41:00.001+01:00

Vi är några som är vana vid att kunna cykla i stort sett varje dag året runt, men...

Vinterbilder

2010-02-21T20:11:00.004+01:00

För några dagar sedan tog jag den här bilden...

... och här är cykeln.
Förresten så har det snöat mer - igen!

Back Up 1

2010-02-16T21:53:00.006+01:00

Kära dagbok!

Nu har jag stirrat på den här blanka sidan hur många gånger som helst, och det enda det gett mig är en mängd svarta suckar.
Svart, svart eller kanske snarare grått, grått liksom himlen utanför fönstret. (Och jag kan lova att snöhögarna vuxit rejält sedan den här bilden togs. Borde nog ta några nya bilder. Hmm...)

Jag var förkyld och det var av den näst värsta sorten - jag slapp temperatur över 39 - men skrällhostan var där omväxlande med det torra skällandet, och snoret var där och huvudvärken var där, och...
Ja, som det är med de där brakförkylningarna som dyker upp si så där en gång vart fjärde eller femte år. Eller nåt.

Efter en vecka fick jag ta mig till farbror doktorn vilket i själva verket var tant doktorn, men tyvärr inte MIN tant doktor, utan en annan doktor. MIN doktor var ledig och hade uppenbarligen betydligt bättre saker för sig än att vara doktor.

Jag fick hostmedicin - cocillana etyfin - och en burk alvedon och sen pinade jag mig hem till sängen igen. Eller rättare sagt halkade mig hem för den där snön vet ju inte om, att den hellre borde befinna sig i Nissan eller i Kattegatt. Inte på gator och trottoarer och cykelbanor i alla fall.

Hostmedicinen var effektiv. Inte tu tal om det. Den slemlösande effekten var så påtaglig att magen skrek i protest efter bara ett par dagar. Mest skrek förstås magen när den var tom vilket givetvis var värst tidigt på morgonen. Så där vid fyra-femtiden.

Så för att överhuvudtaget stå ut - samt somna om - så åt jag nånting. Inget jag gjort sedan jag levde med ångest som dagligt - och nattligt - sällskap, och som jag var såååå glad över att ha kommit ifrån.

Jag åt sent på kvällen också, samt lite mer än jag normalt brukar för att tysta det där magskriket. Vilket heller inte är något att vara stolt över precis.
Givetvis slutade jag ta hostmedicinen när jag såg vart det barkade iväg, men det tog ändå en vecka innan magen började kännas någorlunda normal igen.
(Jaja! Det är ett jävla gnällande på mig här. Jag vet! Men jag FÅR LOV att gnälla i min egen dagbok. Så det så.)

Men SEN drack jag för mycket kaffe, och SEN så...

Middagskonversation - gammalt tema på ny rätt.

2010-02-10T07:46:00.005+01:00

"Vad blir det till middag?"
"Grillat marsvin."
"Grillat marsvin?"
"Ja?!?!?!"

"Hur smakar marsvin?"
"Tjaaa.... ungefär som kyckling."

"Jag vill ha hamburgare istället."
"Vadå för? Jag som lagt ner en massa tid här på middan."
"Jag tycker inte om kyckling."

Läsa snabbt! Varför då? För att skryta?

2010-02-06T09:43:00.006+01:00

Jag har faktiskt tänkt på det här med snabbläsning tidigare, så nu när det finns en artikel i Svenska Dagbladet om det, kan det ju vara läge att komma med några synpunkter.

I artikeln berättas det om att det numera till och med finns kurser i hur man kan lära sig att läsa fortare. Det är för att det finns så otroligt mycket tillgänglig text överallt, inte minst på nätet, och för att hinna med alla bloggar och twittrar och länkar och artiklar och vad man nu mer intresserar sig för, då måste man kunna läsa fort.
Och har men dessutom travar med böcker av olika slag därhemma - och kanske även på jobbet - så blir ju läspressen allt mer påtaglig.

Artikelförfattaren, Adam Svanell, kommer fram till att man i allmänhet kan lära sig läsa fortare, men att det blir på bekostnad av läsförståelsen. Som Woody Allens berömda ord: "Jag gick en kurs i snabbläsning och läste Krig och fred på tjugo minuter. Den handlade om Ryssland."

Visst går det att träna upp läshastigheten, men vad är det för vits med att läsa en text, en riktigt bra roman t.ex., om man inte får ut något annat av den än att man läste den fort?
För nog är det underbart ljuvligt att få försjunka ner i en bok, vistas i en handling tillsammans med en mängd olika människor och faktiskt uppleva något?
Och hur mycket minns man egentligen av en bok som man mer eller mindre bara glufsade i sig.

Jag läser relativt fort. Jag har läsvana sedan jag var fem och mumlar aldrig fram orden för mig själv. Men ibland läser jag fortare och ibland läser jag långsammare, beroende på vad det är för bok och hurdant språket är. Ibland väljer jag att läsa extra långsamt, helt enkelt för att det är en njutning.

Visst måste man hålla i minnet att vi alla är individer och mycket olika på det här planet. Och visst läser man olika böcker olika fort, men nog kan jag många gånger tycka att det verkar som rent skryt när någon säger att de läser 200 eller 250 sider per timme eller rent av mer, 7 romaner på en helg, eller den där romanen på 550 sidor som han eller hon läste på en kväll. En halv kväll!

Visst! Det kanske de gjorde, men har de fått ut något av det? Kommer de ihåg efteråt vad det hela handlade om? Kommer de ihåg det efter en vecka? Efter en månad? Åtminstone så där på ett ungefär? Eller läser man om samma bok efter ett år utan att ens märka att man läst den förut?

Jag kan kanske jämföra det lite med hur det är när jag skriver av en text in på datorn. Jag läser varje ord och jag skriver varje ord - men jag har inte en aning om sedan VAD det är jag läst och skrivit. Då måste jag läsa texten en gång till utan att skriva ner den samtidigt.

För som jag tycker, och som Adam Svanell tyckte, så ägnar man sig vid snabbläsning mest bara åt en teknik för att läsa fort, inte åt att läsa för att njuta eller lära sig något. Och definitivt inte för att komma ihåg något.

Och kanske ska vi istället låta bli att stressa oss för att hinna läsa alla de där bloggarna och artiklarna och hemsidorna och böckerna, hur intressanta eller trevliga de än må vara. Varför inte bara helt enkelt läsa det vi vill, i vår egen takt, inte för att tidsandan säger det eller för att vi prompt måste hänga med i att läsa de senaste böckerna etc.

Och nej! Jag har varken läst Stieg Larsson, Liza Marklund, eller Jens Lapidus böcker. Istället läser jag Salinger och Steinbeck och en och annan ryss. Och en del andra som inte nödvändigtvis måste vara nyutgivna. Och så Stephen King förstås.

Så det så.

Lite av varje

2010-02-04T21:17:00.004+01:00

Haha! Jag såg i svenskan att programmet "Landet Brunsås" hade stoppats för att man inte fick visa hur en Peruansk familj äter marsvin till middag.

Peruanska familjer äter ofta marsvin till middag.

Vi här äter ofta gris till middag.

Eller kyckling.

Vad händer när barnen här i landet inser, att de då äter just - KYCKLING!

Nä! Men! Oj!

2010-02-01T07:45:00.005+01:00

Det är ju jag det där! Tjejen allra längst ner till höger.

En liten gnutta mer av Salinger

2010-01-31T09:13:00.008+01:00

Mats Gellerfelt skriver i SvD SÅ HÄR om Salinger och när jag läste artikeln kunde jag inte annat än flina till.

Jag känner egentligen inte till så mycket om Salinger, annat än som författare till "Räddaren i nöden", så det var när jag läste namnet "Zoe" i artikeln, som mungiporna flög isär.

Jag lät nämligen MIN huvudpersons väninna heta Zoe utan att ha den blekaste aning om att Salinger skrivit om "Franny och Zoe".

För jag har alltid gillat namnet Zoe.

(Och både Gellerfelt och jag stavar det "Zoe" - men kolla den läckra stavningen på bokomslaget!)

Dessutom har jag nog någon sorts förkärlek för Amerika, något sorts femtiotalsamerika, för de flesta av de noveller jag skrivit, har jag skrivit i den andan - t.o.m de som snarare hör till mystik- eller fantasygenren.

Det börjar luta åt en novellsamling snart. =D

Salinger

2010-01-30T09:52:00.008+01:00

Man har de senaste dagarna kunnat läsa att författaren till "The catcher in the rye", J D Salinger är död. Han blev 91 år gammal.

Det är väl få som kunnat undgå att åtminstone ha hört talas om honom, åtminstone bland oss som intresserar sig för litteratur på olika sätt. Läser, skriver, etc. Just den här boken har blivit en kultbok nästan i klass med Kerouacs "On the road".

Jag har läst den ett par gånger om och det är onekligen en bra bok. Det är inte för inte som vissa böcker blir klassade som "kult" och/eller klassiker.

Romanen "Räddaren i nöden" handlar om den sextonårige Holden Caulfields upplevelser under några decemberdagar sedan han blivit relegerad från sin internatskola. Han hamnar i bråk med sin rumskamrat över en flicka och det slutar med att Holden reser iväg en lördagkväll, trots att han egentligen skulle gå i skolan fram till terminslutet i mitten av påföljande vecka. Holden har nämligen starka känslor för flickan och tanken på henne och rumskompisen kommer att hemsöka honom genom romanen.

Istället för att åka hem tar han in på hotell i New York och driver runt på diverse nattklubbar. Holden träffar en massa personer i New York men ingen som han får riktig kontakt med. Han tänker mycket på sin familj och framför allt på sin bortgångna bror Allie. Efter en rad händelser i New Yorks nattliv åker Holden hem för att träffa sin lillasyster Phoebe, en av de få personer som Holden inte anser vara en idiot. Holden vågar dock inte stanna i hemmet och lämnar därför Phoebe för att i stället övernatta hos en gammal lärare som han ser upp till.

Men det blir inte som Holden tänkt sig då han uppfattar att läraren gör närmanden och han lämnar dennes hus mitt i natten, på det psykiska sammanbrottets rand, och bestämmer sig för att lämna New York och bryta upp från sin familj. Han vill dock träffa sin syster ännu en gång, och det är först när systern säger att hon vill rymma med honom som han inser det orimliga i sitt eget beteende, inte minst sin inställning till studierna. Hon får honom att ändra sig. Han beger sig hem till föräldrarna och därefter slutar berättelsen med att Holden befinner sig på psyket och ser tillbaka på vad som hänt.

Räddaren i nöden är J.D. Salingers mest berömda verk och hans enda roman. Man tror att boken till stor del bygger på Salingers egen uppväxt. Boken blev både rosad och risad när den gavs ut, på grund av sitt grova språk och annorlunda skrivsätt. Boken är nämligen skriven som en lång monolog,; det är alltså som om Holden satt och talade med någon och berättade för denne om vad som hänt honom. (Från Wikipedia)

Enligt vad jag kan läsa mig till i Svenska Dagbladet, så förefaller det till och med som att boken inspirerat till våldsdåd. Jag tror knappast att det var Salingers avsikt, eller att han ens hade en tanke på att det skulle kunna ske.
Just den artiklen är minimal, men HÄR ÄR en annan artikel som handlar om Salinger.

Det är lite lustigt med det här. Som ni nog vet vid det här laget så skriver även jag noveller, och en och annan novell har jag publicerat på bloggen under årens lopp. Jag har även ett antal liggande på min Hemsida.

Men en av dem som jag haft på bloggen (har?) fick jag så härliga omdömen om. En person tyckte att mitt skrivande påminde om Salingers. Jag vet inte om det är sant, men jag blev så himla glad över den kommentaren.

Så det är väl inte helt långsökt att här lägga in en länk till min hemsida och novellen ifråga.=D
Resan hem

Och givetvis finns böcker av Salinger på adlibris och andra ställen

Gomorron gomorron!

2010-01-30T08:55:00.003+01:00

Nästan 15 grader kallt och vackert som en barnunges dröm om vintern.
Snö!
Vit snö och nästan alldeles klart men med grå skyar bort mot horisonten som nästan - men bara nästan - pratar om mer snö.

Vallarna mellan gatorna och trottoarerna är inte längre bara vallar, utan breda stråk av nästan orörd snö.
Nästan, skriver jag, för någon har pulsat sig fram mitt i, i ett försök att ta sig därifrån och dit.

Väl påpälsad med mössa nerdragen för öronen och rejäl halsduk, rastar någon sin hund. För övrigt är det alldeles tyst, lugnt, stilla, tomt. Och jag har inte varit ute med kameran för att fånga någon ny bild av det ohörbara.

Amnesty är öppet i dag men jag ska inte dit. Hade gärna velat cykla dit, men är fortfarande alldeles för förkyld och det är alldeles för kallt och det är alldeles för mycket snö.

Hoppas det är bättre på måndag. Allt det där.

Philip och de andra av Cees Nooteboom

2010-01-28T10:39:00.004+01:00

En ganska så tunn bok, mindre än 160 sidor, som jag hittade i en realåda för ett tag sedan. Jag har aldrig läst något av Nooteboom tidigare, och det var onekligen en upplevelse.

Eftersom det här var min första, kan jag inte säga så mycket om hans sätt att skriva. Om allt han skriver har samma spräkdräkt som den här, eller om han varierar den beroende på vad det handlar om. Den var lättläst i alla fall. Nästan som om texten själv föste ögonen vidare längs texten.

Språket är poetiskt, drömskt, nästan på gränsen till surrealistiskt. Oerhört vackert!

Jaget i boken, en mycket ung man vid namn Philip, berättar om besök hos sin farbror Antonin och om resor över stora delar av Europa då han söker efter kärleken. Kärleken till bland annat en kinesisk flicka som heter Marcelle.

Men det är inte huvudsakligen en geografisk resa utan mer en resa i, till och med människor. Långt in i själen.

Kanske inte helt enkel att begripa. Men vem har sagt att allt måste vara enkelt? Eller för den delen begripligt!

Boken var Nootebooms debut och gavs första gången ut 1955. Med sitt "romantiskt-magiska, nästan sagoaktiga tonfall stod boken i bjärt kontrast till den förhärskande realismen i den samtida nederländsspråkiga romankonsten."

Under de kommande decennierna publicerades han i huvudsak som poet och reseskildrare, och inte förrän 1980 återkom han som romanförfattare, med verk såsom t.ex. "Ritualer", "Omvägar till Santiago", "Alla själars dag" och "Paradiset förlorat" m.fl.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här boken. Språket är underbart och fascinerar mig, och på något sätt även handlingen även om det inte liknar något jag tidigare läst.

Helt klart har jag blivit nyfiken på Nooteboom och jag vill gärna läsa mer av honom.

Lasse Gustavsson - Fortfarande en förebild

2010-01-26T08:29:00.004+01:00

Förkyld som jag är, sitter jag lite extra med nätupplagan av SvD och hittar artiklar.
Till exempel den här om Lasse Gustavsson som 1981 under en brand råkade ut för en gasläcka som exploderade, och han själv fick 40%iga brännskador och allvarligt skadade lungor på kuppen.
Lungorna läkte, men hans händer och huvud är för alltid förändrade.

Han lät sig inte knäckas utan fann ett sätt att hantera det hela, har skrivit om det och ger fortfarande föreläsningar. Han lärde sig att man bara kan ändra sig själv, inte andra. Och han gjorde det!

Så visst är han fortfarande en förebild!

Och nu sitter man här och gnäller ibland över än det ena, än det andra. Man kan inte gå så mycket som man skulle vilja, man har ont - och tar två panodil, man klagar över (tillfälligt) ont i halsen och att man inte kan gå iväg till något som är roligare än att sitta hemma.

Och var och en av oss har väl även något annat vi gnäller om inför oss själva. Något mer eller mindre vardagligt problem som ska lösas. Något taskigt val att rätts till. En livssituation som bör förändras. Kanske bara något smått, men som gnager i oss.

Då läser man om Lasse Gusstavsson, påminns om att man hörde talas om honom redan för många år sedan. Man påminns om vad han hade att kämpa mot - och man skäms.

Fånigt, enligt min mening

2010-01-26T07:51:00.008+01:00

I Svenska Dagbladet hittade jag i dag en artikel om Leonardo da Vinci. Italienska forskare vill gräva upp hans skelett och granska kraniet för att se om hans målning "Mona Lisa" är ett förtäckt självporträtt.

SPELAR DET NÅGON ROLL!!!

Har inte målare i alla tider använt sig själva som modell? Så om nu Mona Lisa egentligen är Leonardo själv, förändrar det verkligen något i sak? Och måste vi verkligen ha svar på allting?

Vinter i Frösakull

2010-01-24T15:41:00.006+01:00

Det var en vacker vinterdag i går. Vi åkte ut för att se till det hela lite, min väninna B och jag. Stod huset kvar? Hade det frusit till småbitar?
Men allt var som det skulle.

Dagsmeja kallade vi det här när jag var liten. Solen värmde och smälte snön under dagen, men sedan frös det på igen och livsfarliga istappar klängde sig fast från taken.
Men de här istapparna får man allt vara bra liten för att kunna stå under. Inte ens jag platsar där.

Snöpuls - men ett och annat besök har det ändå varit här bland husen.

Tur att det inte är gåhöjd under den taknocken heller!

Mmmm... se bara! Ingen dålig konstnär, moder natur.

Jag skulle också vilja ha en sån här liten kåk, och jag hade varit här så mycket jag nånsin hade kunnat i så fall. Även på vintern. Men tur ens bästa väninna har en åtminstone, så man kan få vistas här ibland.

Brevlådorna tycks få besök emellanåt. Hur ska vi tolka det?

Och jag tänker på alla de foton av underbara blommor som jag tagit här i trakten under åren. För att inte tala om stranden och naturen även i övrigt.

Jag längtar...

Sist men inte minst - Krumeluren

2010-01-21T18:23:00.002+01:00

Personliga vanor
Den klassiska krumeluren har alltid bråttom.
Avbryter. Lyssnar inte.
Tappar bort saker.
Dagdrömmer för jämnan.
Rebell.
Arbetar ensam.
Festens medelpunkt.
Talar med alla och envar.
Spontanitet till 100%

Kroppsspråk
Snabba flytande kroppsrörelser.
Livligt ansiktsuttryck
Blicken är överallt på samma gång
Ytterst livliga gester
Varierande röst
Nervösa ryckningar
Hög/låg energinivå<
Kreativitet, intuition, holistisk och begreppsmässig livssyn
Är sexiga!

Arbete
Det ser ut som om bomben slagit ner i krumelurens tjänsterum! Papper utspridda överallt… telefonen ringer oavbrutet… folk springer ut och in… och krumeluren älskar att ha det så här.<

Fritidssysslor
Ovanliga hobbies
Spännande semestrar
Går gärna på senaste filmen om handlingen är ovanlig
Små sammankomster eller vilda fester.
Är flitiga läsare
Väljer gärna udda sporter
Mycket få krumelurer har gått genom livet utan att prova på poesi eller musik.

Detta kan man förvänta sig av en krumelur
Stimulans och spänning
Energi och livlighet
Utmärkt sinne för humor
Direkta, ärliga svar (för ögonblicket)
Festens medelpunkt – sällskaplig
Överraskningar – somliga bra, andra dåliga
Kreativ intelligens
Ombytlig, rotlös,
Nyckfulla lynneskast – från översvallande till uttråkad
Ensamhet – frånvarande eller mentalt borta.
Få vänner. Krumeluren är inte intresserad av att vara populär.
Har för många järn i elden<
Otålighet inför de som ijnte tänker lika snabbt.
Slarviga personliga vanor.

Krumelurens positiva sidor
Kreativ, begreppsmässig, futuristisk, intuitiv, uttrycksfull, motiverande, slagfärdig, känslig.

Krumelurens negativa sidor
Oorganiserad, opraktisk, orealistisk, ologisk, ohämmad, evangelisk, excentrisk, naiv.

Och glöm inte! Ta inte detta på blodigt allvar. Vi är alla en kombination av olika egenskaper och ska inte placeras in i något fack. Kanske kan det här ge en fingervisning om vilka vi är i stort, men det är heller inte mera än så. "Bra" och "dåliga" egenskaper har vi alla och huruvida de ÄR bra eller dåliga, har väl en del med omständigheterna att göra. Eller?

Vi hade ju några geometriska figurer kvar - här CIRKELN!

2010-01-21T15:43:00.002+01:00

Personliga vanor
Kommunikation öga mot öga, helst en person i taget.
Lättsam, trevlig, levnadsglad.
Cirkeln trivs så länge alla har roligt.
Cirkeln är den som går med i klubbar och föreningar.
Gammaldags. Sentimentala. Samlar på urklipp, brev, familjens arvegods och gamla kläder.
Smickrar och berömmer.
Slarviga, någon annan måste röja upp.
Bra kockar och har en benägenhet att vara överviktiga.

Kroppsspråk
Ler åt alla – redan klockan åtta på morgonen.
Nickar för att visa stöd och gillande.
Hundraprocentig ögonkontakt.
Här är personen som rör vid alla i tid och otid.
Omslutande handslag och stuns i stegen.
Vanligen lågmäld och melodisk röst.
Många ytterst attraktiva.

Arbete
Kontoret ser snarare ut som någons hem.
Bekväm soffa åt besökarna och något oorganiserat på skrivbordet med papper kringströdda överallt.
Extra jacka eller paraply hängande bakom dörren, till sig själv eller till någon besökare.

Fritidssysslor
Stora familjefester.
Camping.
Kombinationen mat och umgänge.
Gillar temafester.
Föreningstypen.
Cirkeln är den mest religiösa av de fem.
Anmäler sig som frivilliga till vad som helst.<

Detta kan man förvänta sig av en cirkel
Massor av kärlek.
Äkta omtanke.
Aktivt lyssnande.
Lojalitet.
Kompromissar.
Generositet.
Tillit.
Skuldkänslor.
Självnedvärdering.
Pratkvarn.
Skvalleraktig.
Manipulativ.
Överdrivet känslosam.
Ologiska beslut.

Cirkelns positiva sidor
Vänlig, tröstande, övertalande, emfatisk, generös, stabiliserande, eftertänksam.

Cirkelns negativa sidor
Personlig i överkant, melankolisk, manipulativ, skvalleraktig, självförebrående, politiskt obunden, obeslutsam, lat.